Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖBELN
från överste Björnstjerna. Det gällde Döbelns
eget brev. Björnstjerna skrev:
”... Jag skyndade med översättningen därav,
lämnade den till H. K. H. Kronprinsen, som
verkligen rörd, genast skrev till H. M. Konungen och
anhöll om Gen:s befrielse, vilken jag således
anser som avgjord, samt lovade employera
Hr Gen. vid arméen emot Norge enligt dess
innehavande grad. Hr. Gen. känner mig och
kan döma om de ljuva känslor, med vilka jag
skriver dessa rader; de giva mig hopp att åter
få tjäna under en värdig anförare, och
omfamna en Vän, vars olycka smärtade mig lika,
som det hade varit min fars. Glöm ej dess
av själ och hjärta tillgivne
M. Björnstjerna.”
Blek av glädje reste sig Döbeln. Ett nytt
brakande hördes, och nu skakade hela huset.
Han märkte det inte utan böjde sig fram, grep
flaskan om halsen och tömde dess återstående
innehåll i ett drag. I nästa ögonblick slungade
han flaskan i väggen, så glasskärvorna regnade
ut över rummet.
Kommendanten for upp:
— Herregud, vad är det för liv! Vad gör
han? Varför slår han sönder min flaska? Hela
huset skakar ...!
I detta ögonblick small en serie skott, och
otydligt trängde till de två männen fram ekot
av ropande röster och trampande stövlar.
Döbeln stod orörlig.
— Det är strid, kommendant, sade han.
Kommendanten andades häftigt, kastade av
sig nattrocken och började febrilt dra på sig
uniformsbyxorna.
Döbeln slog upp fönstret ut mot sjön men
hörde ingenting annat än vindens sus och
vågornas plask. Han slöt fönstret igen. Nya
skott. Pistoler?
— Fästningen stormas, sade han lugnt. Det
är ryssen igen! Det vore likt honom att smyga
sig på oss som en tjuv om natten, då armén
är i Tyskland. Nåväl — då får jag i alla fall
slåss för den del av vårt land, som denna
gamla stenpråm är. Det finns inte en grå klippa
av Sverige, som inte är värd att en redlig
svensk därför blöder och stupar.
Han rusade som en ung man ut i salen mot
sitt eget rum. I dörren vände han sig om:
— Plocka fram pistol och värja! röt han.
Och slå alarm!
På norra vallarna smällde skotten. Vakten
hade upptäckt båtarna och skjutit. Unge
Nor-denfeldt, som först steg upp på muren, träffades
av ett kolvslag och föll med krossat huvud
baklänges — han bröt ryggen i fallet mot relingen.
Fänrik Bäckström fick det ljusa håret svett av
ett skott men stack snabbt ned den skjutande
vakten med sin värja, räckte handen åt två
kamrater och rusade, sedan han fått upp dem
på muren, mot trappan, där yttre vakten redan
yrvaken kom tumlande till undsättning.
De tre värmlänningarna stod ensamma mot
väl tio av garnisonen. De sköt några
pistolskott och höll sedan lugnt trappan med sina
värj or.
Major Canitz hade ryckt till vid skottet. Nu
misslyckades överrumplingen!
— Spräng dörren! skrek han. Wachenfeldt
och två man och portvakten — till
logements-dörren! Den måste hållas till varje pris. Släpp
inte ut en man!
Han vände sig om, siktade och sköt ett
pistolskott mot den förste av garnisonen, som
kom uttumlande. Wachenfeldt var med ett
språng nere från trappan och rusade över
gården. De två männen följde honom. I nästa
ögonblick ekade hans stämma över gården:
— Halt! Den som lämnar logementet blir
nedskjuten! Det är major von Wachenfeldt på
livregementet som talar! I konungens namn —
halt!
Nu brakade dörren i kommendantshuset in.
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
