Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Männen tumlade omkull, när motståndet gav
efter. I nästa ögonblick slet Canitz en yxa ur
handen på en tvekande och högg lös på den
massiva dörren.
— Två man stannar här, röt han. Resten
löper till kaptenen och hjälper honom hålla
dörren där nere!
Just som han skulle tränga sig in genom
dörren, öppnades ett fönster åt gårdssidan, och
han kunde i det nu alldeles klara månskenet
se en gestalt, som böjde sig ut. En välkänd
stämma röt ut i natten:
— Till vapen! Till vapen, gossar!
Canitz stannade, och ett svagt leende trängde
sig fram i hans ansikte, när han kände igen
general von Döbelns stämma.
Han böjde huvudet under järnlämmen, som
fortfarande satt orubbad, och rusade in i det
mörka kommendantshuset.
Döbeln hade kastat av sig nattkläderna och
dragit på uniformen. Det svarta bandet satt
snett, men han hann inte justera det. Han
gnolade en fransk visa, medan han flög
omkring i rummet och letade efter sina persedlar.
Hans hjärta var fullt av tacksamhet mot
kronprinsen. Han hade fått en snusdosa i guld med
hans initialer, och han visste, att kronprinsen
varit honom bevågen ända fram till denna
fördömda historia med undsättningen av
Hamburg, som dock var ett rent missförstånd.
Finge han bara bli fri, skulle han snart visa
sin lojalitet med vapen i hand. Med vilken
glädje skulle han inte under den ridderlige
franske marskalken kämpa mot norrbaggen!
Ville kronprinsen offra Finland, så var det
hans sak. Han kände det stora spelet. En soldat
hade bara att lyda och göra sin plikt.
Och nu dessa ryssar! Ty något annat kunde
det inte vara. Samma dag han fick besked om
sin befrielse gav ödet honom en ny uppgift.
Han skulle hålla fästningen, om det så vore
mot hela tsarens flotta!
Han rusade ut och stötte i hallen ihop med
kommendanten, som stack till honom hans
värja och pistoler.
— Är de laddade? frågade Döbeln.
— Nej — men se här! Kommendanten
räckte honom läderväskan med ammunition.
Döbeln sprang fram till fönstret och lyfte
pistolen mot det svaga månskenet.
Spridda skott hördes runt fästningen.
Kommendanten rusade redan nedför
trappan. Döbeln hörde honom ropa till och
därefter larmet av en strid. Ett pistolskott small,
och klingor klirrade. Så kom en tung stöt och
ett hest rop — stackare, där stöp han! Döbeln
drog sin värja och gick med pistolen i vänster
hand mot dörren, som stod öppen.
— Halte, ropade han. Halte — ou je tire!
Han hörde snabba steg uppför trappan. Och
i nästa ögonblick ropade en röst:
— Skjut inte, gener aln! Det är revolution.
Generaln är fri!
Döbeln rynkade ögonbrynen.
— Halt, upprepade han. Vem är där!
— Major Rutger Canitz, svarade en hes
stämma, och Döbeln sänkte häpen värjan.
-»
Wachenfeldt och hans män hade fått bukt
med logementet. Efter något parlamenterande
föredrog de inspärrade att lugnt stanna kvar.
Men garnisonen var större än någon
förutsett. Det fanns en annan utgång, och ur dess
port hade redan flera tiotal yrvakna soldater
strömmat ut. Utan att upptäcka, att fienden
redan var inne på fästningens gård, störtade
de upp mot norra vallarna, där fänrik
Bäckström nu fått undsättning och försökte forcera
trappan. Styrkorna var ungefär jämnstarka
och utgången oviss. Fänrik Bäckström fick ett
hugg i högra axeln men flyttade över värjan
till vänstra handen och fortsatte att parera.
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
