Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖBELN
För ett kolvslag stupade handlöst Hofsten från
Willingsberg med blodet strömmande över
pannan. Förvirringen var oerhörd i halvmörkret,
och ingen visste rätt, vem han kämpade emot.
I detsamma hördes en trumpetsignal.
Portvakten hade på Wachenfeldts order fått
kontakt med trumpetaren och manövrerat ut
honom ur logementet; han tvingades nu med
en pistol mot bröstet att blåsa eld upphör.
Tre gånger skallade den välbekanta signalen
över vallarna, och långsamt upphörde kampen.
Wachenfeldt rusade upp på vallen, steg upp
på en kanon och ropade:
— Det är revolution i Sverige. Vi är
konungens trupper. Bernadotten är avsatt.
Garnisonen tillbaka till logementet! Ingen,
som icke gör motstånd, kommer att tillfogas
något ont.
Man hörde ett förvånat mummel och enstaka
försök till protester. Men obevekligt skallade
trumpetsignalen, och långsamt drog sig
soldaterna tillbaka.
Wachenfeldt posterade ut sina män på alla
viktiga punkter i fästningen. När detta hade
skett, gick han över gården mot
kommendantshuset.
Var fanns generalen? Hur långt hade
Rutger Canitz hunnit?
Just som han skulle bestiga trappan, hörde
han ett rop, och på vallens krön avtecknade
sig en fantastisk figur i månskenet. Drypande
våt kom Troili i sin väldiga päls nedför
trappan, och redan på avstånd ropade han:
— Finns här rom i fästningen? Finns här
rom?
7.
Döbeln hade lyckats tända ljus.
Misstänksamt lyfte han ljusstaken och lät det flackande
skenet falla på major Canitz’ ansikte:
— Sannerligen, är det inte Canitz?!
Välkommen! Minns majoren Lappvik! Och
hugget, som frälste mig vid Nummijärvi!
Major Canitz hälsade.
Hans röst var ännu hesare än vanligt— denna
gång av rörelse —, då han sade:
— Jag prisar mig lycklig att som den förste
kunna meddela, att gener aln är fri!
Döbeln skrattade kort:
— Inte den förste, Canitz. Jag har redan
fått brev! Men stig in! — Vad är det för
fäktande? Jag trodde sannerligen, att det var
ryssen.
De båda männen drog sig in i
kommendantens sängkammare, där Döbeln grep brevet.
Men innan han hunnit lämna det till Canitz,
klarnade hans begrepp, och han frågade:
— Det var väl inte han, som stack
kommendanten i trappan?
— Jo, gener aln.
— Men är han rent från vettet?! Här får
jag just besked om att Hans Kunglig Höghet
Kronprinsen ger mig nytt befäl och tillåter mig
att strida mot rikets fiender, och så stormas
fästningen, och en av mina finska pojkar
skriker om revolution! Förklara er, major!
Canitz grep efter brevet. När han läst det,
vacklade han.
— General, sade han. Bernadotte är en
förrädare, han aspirerar på Frankrikes tron . . .
Döbeln slog värjan i bordet:
— Håll sin mun! Man smädar inte
kronprinsen i min närvaro!
Canitz bet samman tänderna.
— General, fortsatte han. Landet är i
uppror. Bernadotte är avslöjad som en landets
fiende ...
Döbeln gick fram till Canitz och grep honom
i pälsen.
— Hut, herre, röt han. Betänk sina ord!
Smädar han rikets kronprins inför general
von Döbeln?!
Canitz slet sig loss.
— General, sade han hetsigt, lyssna.
Gene-raln har levat för länge avspärrad. Vi har
fullgoda bevis. Hela landet väntar, att generaln
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
