Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Döbeln. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
skall leda revolutionen och störta den fransyske
usurp atorn!
Döbeln gjorde en grimas av ursinne och
sköt med sammanbitna tänder otåligt fram
huvudet:
— Ett ord till, och majorn är häktad!
Rutger Canitz skakade på huvudet.
— General — ni är sjuk. Ni är våt i
pannan. Jag frälsar er ur fängelset, och ni vill
häkta mig.
Men nu var Döbeln retad. Ögonen sprutade
eld, och håret stod oborstat och yvigt över det
sneda pannbandet.
— Ett ord till, och jag skjuter ned majoren,
sade han kort.
Rutger Canitz’ tålamod tröt, då han fick se
pistolen riktas mot sig. Generalen var
febersjuk, han visste inte, vad han sade, han trodde
sig ha ryssar framför sig. Med en snabb
vrick-ning av handleden slog han med värjspetsen
pistolen ur generalens hand.
— Där gjorde ni oklokt, major, sade Döbeln.
Ni sticker ned kommendanten och slår pistolen
ur min hand.
Han riktade en snabb stöt med värjan mot
Canitz, som räddade sig endast genom att
kasta sig baklänges. Han snubblade på en stol
och föll till golvet. I nästa ögonblick var han
på fotterna.
— General, ropade han, lyssna ...!
Döbeln svarade inte. Han angrep Canitz med
ursinniga stötar. Döbeln hade varit en av
landets bästa fäktare. Han hade lärt konsten
som ung officer i Frankrike hos sin vän greve
de la Marek, och han hade inte glömt stötar
och parader.
Canitz måste försvara sig. Han förstod, att
varje övertalningsförsök var omöjligt. Han
hörde signalerna blåsas i fästningen men
trängdes allt hårdare mot väggen av den
rasande generalen.
Mekaniskt parerade han. Han gjorde själv
inga utfall. Inte till något pris ville han såra
generalen. Det vanvettiga i situationen tryckte
som en het smärta över hans panna.
Fästningen var hans, signalen hade just blåsts,
kuppen var lyckad, men nu fäktade han för
livet — mot generalen själv!
Han lyckades ta sig ut på golvet, och medan
han förgäves försökte slå värjan ur generalens
hand, malde hans tankar:
”Du är förlorad! Du är en äkta Canitz!
Gud överger dig, som han övergav din far
och din farfar. Han har grymt lekt med dig.
Just som du trodde dig ha lyckan fångad, var
du själv fälld ..
Han började tröttna. Han kände sig ovig
med den lama vänstra armen. Och medan han
förtvivlat parerade och själv riktade sin första
verkliga stöt mot generalen, smälte ur hans
hårt pressade hjärna en hemsk tanke fram —
den brände och sved och fyllde till slut hela
hans medvetande.
Han gjorde ytterligare ett utfall.
Döbeln parerade lätt.
I nästa ögonblick gjorde Döbeln efter en
kort fintning ett hårt utfall med hela
kroppstyngden bakom.
Canitz visste, hur stöten skulle komma. När
generalens värja med oerhörd kraft sköt fram
mot honom, sänkte han garden och tog emot
stöten i bröstet.
Han föll genast omkull, och över läpparna
trängde bloden från den sönderstungna lungan.
— General, viskade han. Lyssna ...
Döbeln satte foten mot hans kropp och drog
till sig värjan.
— Förrädare, mumlade han.
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
