Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Onkel Vanja, anmäld av Johannes Edfelt - Vi skiljas! anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Onkel Vanja av Anton Tjehov.
Blanche-teatern.
”Livet i och för sig är ledsamt, dumt och
smutsigt”, säger en av personerna i ”Onkel
Vanja”. Det är temat och grundtanken i
Tje-hovs dramatik, den negativa sidan av hans
gärning. Det finns också en annan och mer
positiv: den skymtar i den innerliga tron på
att livet skall bli uthärdligare, mindre
plågsamt för de släktled som komma efter — om
hundra år, kanske om tvåhundra år ... Denna
tro kan åtminstone momentant komma den av
självförakt och analys trötte läkaren Astrov
med hans en smula bisarra
naturskyddsexperi-ment att flamma till i entusiasm. Den ger sin
underton också åt Sonjas slutrepliker, då hon
söker trösta onkel Vanja och samtidigt söker
tröst för sitt eget ensamma och besvikna liv.
Det klarast parasitära inslaget i den ryska
samhällsbild Tjehov här demonstrerar
representeras av konstprofessorn Serebrj ako v, i själva
verket en uppblåst nolla, kinkig och
egocen-trisk, knarrig och senil. Och för denna attrapp
har hans svåger onkel Vanja slitit och strävat
en god del av sitt liv, utan att ens få tack
i gengäld. När fjällen falla från hans ögon,
får han, den indolente och förgrämde, besviken
också i sin sista lyckodröm om en erotisk
förening med den vackra Elena, sitt livs stora
vredesutbrott; men det stannar — som för
det mesta hos Tjehov — mer vid en desperat
gest än en beslutsamt genomförd handling ...
I cynism och trötthet framleva dessa ryska
landsortsborgare sitt liv. Ledans röta har gripit
dem alla. Endast fantasien, drömmen om
erotisk förklaring är skön. Resten är ”ledsamt,
dumt och smutsigt”. Utanför sina egna snäva
cirklar kommer ingen av dem. Sker det ett
ögonblick, så dragas de åter snabbt tillbaka.
Allt kommer, då det gäller att ge Tjehov
scenens kött och blod, an på intimitet,
sordi-nering, den fullständigaste illusion av
vardag
ligt liv; och dessutom på att framsuggerera
den musikaliska accent som är nerven i
Tje-hovs konst. Blancheteaterns föreställning brast
inte i detta avseende, och regissören Roeck
Hansen kan tillskriva sig en god del av
framgången. Vad som presenterades var ett mjukt,
nyanserat och dämpat ensemblespel, helt i
tjehovsk anda. De individuella prestationerna
avteckna sig likväl med relief. Holger
Löwen-adlers tolkning av onkel Van jas svåra roll
blev ett av denne begåvade skådespelares bästa
scenporträtt. Det tunga ansiktet, den
monotona rösten gav åt denna gestalt den air av
hj älplöshet och besvikelse, vanmakt och
ömhetsbehov som rollen innehåller. Elenas, hans
svägerskas roll, är gåtfull: vad har egentligen
dragit denna vackra och blodfulla kvinna till
hennes skråpuk till man? Det passiva och av
konventionalism kringgärdade hos henne fick
äkta och fängslande uttryck i Esther Roeck
Hansens tolkning. I Astrovs roll gav Georg
Rydeberg auktoritativt uttryck åt det
självför-brännande, cyniska och negativa hos denne
intellektuelle, som förfryser i en avog miljö.
Mimi Pollak gestaltade Sonjas roll med
känslighet och äkthet: det passionerade, det hårt
anspända hos denna unga kvinna med hennes
lyckodröm, som aldrig skall realiseras, återgav
hon med gripande verkan. För Serebrjakovs
grinighet och självupptagenhet fann Hilding
Gävle riktiga tonfall — sin hektiska affektation
synes skådespelaren ha övervunnit.
Johannes Edfelt
”Vi skiljas!” av Victorien Sardou och Émile
de Najac. Dramatiska teatern.
’”Vi skiljas!’ bevarar för Nationalscenen en
samling ljusa, stolta minnen, som betyda något
av en scenisk tradition och som samtidigt
förpliktiga. En äldre generation av leaterbesökare
skall säkerligen med glädje se en yngre
scengeneration bära dessa glada minnen, dessa
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
