Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Vi skiljas! anmäld av Georg Svensson - Lek ej med kärleken, anmäld av Georg Svensson - Hedda Gabler, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
stolta traditioner ännu ett stycke vidare i svensk
teaterhistoria.” Detta utdrag ur programbladet
är överraskande såtillvida som man inte trodde
att Dramaten tagit upp Sardous fars för att
hävda sina stolta traditioner utan för att bättra
på sin ekonomi. Ty även om skilsmässan lever
så är Sardou död, och det kan synas onödigt
att vår främsta scen påminner om detta
faktum. Därmed har surheten fått sitt, och man
kan konstatera att även om ”Vi skiljas!” inte
hör hemma på Dramaten så hade den
ingenstädes kunnat spelas bättre än där. Gamla
parketthabituéer kunna säkert inte erinra sig
en vackrare och temperamentsfullare Cyprienne
än Inga Tidblad, och Olof Winnerstrand firade
sitt avancemang från löjlig älskare till
förslagen äkta man med en glansprestation. Paret
var oemotståndligt och så var Alf Sjöbergs
och Skawonius’ iscensättning med floder av
vinröd plysch och furstinnan Wedels
underbara åttiotalsklänningar. Till den stiltrogna
rekvisitan får man väl också räkna Georg
Funkquists chambre separée-hovmästare, en ny
seger för denne de karaktärsfulla birollernas
mästare. Serverat i ett sådant skal slank
innan-mätet ned som ostron, och den dåliga
efter-smaken, ja, den kom som vanligt först efteråt.
Lek ej med kärleken av Alfred de Musset.
Nya teatern.
Var Sardou på Dramaten snus i gyllne dosor
så var Musset på Nya teatern rosor i ett
sprucket krus. ”Lek ej med kärleken” är från
början ej skrivet för scenen utan för fantasien,
och Nya teatern med sina små tekniska
resurser fick slita hårt med den svåra uppgiften att
inte ge en alltför o vig form åt detta luftiga
feeri. Regissören hade sökt skapa ett scenrum,
som med små och snabba omflyttningar av
dekorationsdetaljerna kunde förvandlas från
en salong till ett kapell, från en bondby till en
romantisk mötesplats i skogen etc., varjämte
prosceniet fick tas i bruk för att förmedla
övergångarna mellan tablåerna. M en dekorationerna
voro tämligen förfärliga och gåvo
föreställningen ett tycke av amatörteater, som
ytterligare underströks av några birollsinnehavare.
Särskilt i de inledande scenerna, då Musset
ännu blott är i färd med att stämma sitt
instrument och ordna sina dockor, hade man några
svåra pärser att gå igenom, men så kom scenen
vid källan i skogen. Där bryter poesien igenom
som en näktergalssång av sådan skönhet att
det alldeles tar andan av en. Denna dialog
mellan den himmelska och den jordiska
kärleken klarade de unga aktörerna Willy Peters
och Marianne Aminoff med en sådan geist och
hållning att man från och med nu hade
fullständigt förtroende för dem. Till och med
iscensättningen tedde sig efter denna emotionella
befrielse inte längre så bristfällig, och när man
lämnade teatern var man inte längre säker
på att inte den nästan rörande primitiva yttre
dräkten var ägnad att bättre framhålla styckets
charm än en mera fullfjädrad presentation
skulle ha förmått. I varje fall övertygade
föreställningen om livskraften hos Mussets
”pro-verbe” — Shakespeare satt för herdepipa —
och det hedrar Nya teaterns konstnärligt
medvetna ledning att ha tagit upp det.
Georg Svensson
Hedda Gabler av Henrik Ibsen. Dramatiska
teatern.
Jag tror inte det finns någon
skådespelar-trupp i världen som kunnat blåsa liv i ”Hedda
Gabler”. Stycket är så dött det kan vara —
stendött. Det har givits en rad olika tolkningar
av den goda generalsdottern: hon är
representanten för en degenererad herrekast, som går
under i den av livskraft frustande
borgerlighetens miljö; hon är en inkarnation av
dödsdriften; hon är ett stycke ibsensk
självrannsakan, en uppgörelse med den store
trollgubbens egen hyperindividualism,
konstnärs-esteticism och livsoduglighet. Alla tolkningarna
ha något för sig, och de utesluta inte alls
varandra. Men alla förutsätta dock, att Hedda
Gabler är en figur som man kan ta på allvar.
Och det är stört omöjligt: hon är och förblir
parodisk. Till och med som stycket framfördes
på Dramaten med en Jörgen Tesman, som
Rune Carlsten med sedvanlig fantasirikedom
och sin svaghet för överbrodering gjort till
en alltför löjlig, nästan pajasartad
uppenbarelse, så återföll löjet dock på Hedda Gabler.
Det finns inte en mänsklig känsla, inte ett
försonande drag hos denna attrapp; hon är en
kvinnlig teaterbov och i varje fall teater i
ordets sämsta mening, teater så det luktar
lång väg. Felet var på intet sätt Karin Kavlis.
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
