Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Hedda Gabler, anmäld av Holger Ahlenius - Filmer - Pinocchio, anmäld av Artur Lundkvist - Himlens musikanter, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Tvärtom, man måste hålla henne och regissör
Carlsten räkning för ett stramt och behärskat
spel, fritt från alla divalater. Den ende som
möjligen bröt mot det eljest goda
ensemblespelet var skådespelaren Carlsten, som inte
lyckades göra troligt, att Hedda Gabler
någonsin gift sig med denne Jörgen Tesman.
Kvällens behållning var modeplanschens, särskilt om
man inte fattar ordet mode bara i dess ytligare
mening av klädedräkt, accessoarer och dylikt
utan också i betydelsen 1890 års
föreställningar och livsstil. Dubbelmoralen, den
borgerliga konventionalismen, det pretentiösa
estet-fjanteriet, den billiga symboliken, den andliga
uppstyltningen av anno dazumal — av allt detta
fick man lika roande provbitar som av
kapott-hattar, redingoter och broderade tofflor. Den
satiriska samtidsspegel Ibsen håller fram kan
det vara tankeväckande att konfrontera med
vår egen tids löjligheter. Holger Ahlenius
Pinocchio. Walt Disney. RKO—Radio.
”Snövit” hörde närmast till Grimms
sago-typ, ”Pinocchio” hör mera till Andersens: är
mera samtida och borgerlig, mera ting- och
drömsaga. Liksom ”Snövit” är den inte
särskilt enhetlig, utan utförd i avsnitt av olika
karaktär, om man så vill sammansatt av ett
antal kortfilmer, var och en med sin
motivkrets, stämningsfärg och rörelseform.
Leksaks-makarens hus med dess surrande djungel av
klockor och speldosor är en stegrad
barn-kammarfantasi, en lek att de mekaniska tingen
lever. Avsnittet om den breda vägen till
framgång är festligt svepande, blåsigt fladdrande,
teatraliskt överdådigt och badat i den
världsliga förförelsens glans. Marionetteatern svingar
från triumf till skräck, blir en bedräglig fälla,
en bur, medan regnet skvalar i natten. Glädjens
holme, ödesdigert ruvande med lust och hot,
leder från det otillåtnas fascination till det
onda samvetets mardröm. Rent drömartad är
vandringen på havsbottnen, uppehållet i
jättevalens inre och flykten undan hans raseri, som
på en gång är elementärt och mekaniskt och
som känslomässigt direkt påminner om ett
bombplansanfall.
Alla de medspelande är briljanta
karaktärs-karikatyrer, med undantag av Pinocchio själv
som är en marionett utan egenskaper. Tänk
på Syrsa, denne sirlige ungkarl och präktige
pratmakare; katten som växlar mellan
smickrad smeksamhet och grönblek avund;
guldfisken som glider genom vattnet laddad med
kärleksfullhet; den rödfladdrande Redlige John
med sin bländande illusionism;
marionettdirektören med sin glupska, rullande
väldighet; valen Monster, järnsvart och
fruktansvärd! Även i karaktärsframställningen visar
sig här tecknarfantasien kunna överträffa alla
skådespelare. Detta slags filmkonst är den rena,
befriade teatern, en fantasiens suveräna
manifestation. Det är också den sanna drömkonsten,
fri från tid och rum och verklighetens alla
lagar, lydig varje önskan, full av påtaglighet,
med det verkligas hela illusionskraft, och
samtidigt idel flytande rörelse, uppfångat liv som
strömmar förbi likt musik. Oförmärkt sker
språnget mellan de mest olikartade perspektiv:
från Syrsas närbilder (gatstenarnas
berglandskap i regnet) till Monsters scener (tumlande
berg och katarakt). Den vildaste surrealism
kan osökt genomföras: näsan växer ut till en
grönskande trädgren, pojkarna förvandlas till
långörade åsnor, krogvärden öppnar munnen
till ett bredtandat djävulsskratt. Äll fantasi rör
sig mellan lust och skräck, sagan rymmer
bådadera och Disney följer (kanske av böjelse
snarare än beräkning) denna lag. Det i
sammanhanget oundvikliga moraliserandet kan
lyckligtvis uppfattas som parodi på sig självt.
”Pinocchio” är ett tekniskt-artistiskt framsteg,
med tendens till en mera syntetisk bildillusion,
en stiliserad formupplösning, uppburen av
sugande rörelse. Den samtidigt ökade
frigörelsen av fantasien, stegringen av dess
gestalt-ningsförmåga är dock märkligast och pekar
mot revolutionerande möjligheter.
Himlens musikanter. Georges Lacombe. Prod.
Regina.
Denna franska film, inspelad krigsvåren
1940, är mycket rapsodisk och tydligen gjord
med små medel. Man kan invända mot den
att den gör ett visst förenklat intryck av
propagandafilm för frälsningsarmen, men i sin
anspråkslösa uppläggning är den dock
tilltalande och äkta. Michel Simon gör med
fantasifull livlighet en frälsningskapten som
utvändigt verkar munter levnadskonstnär men
ändå övertygar om allvaret på botten. René
Lefèvre, den lille allvarlige tjuven med den
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
