Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Filmer - Himlens musikanter, anmäld av Artur Lundkvist - Moskva brinner, anmäld av Artur Lundkvist - Livet går vidare, anmäld av Georg Svensson - Utrikeskorrespondenten, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
långt utdragna näsan, är stel på ett
uttrycksfullt sätt. Michèle Morgan ger lockelse åt sin
schablonmässiga roll som grändernas blonda
ängel i frälsningsuniform, med soppkittel och
dragspel, glömsk av sin kvinnliga härlighet och
uppoffrande till döds. Det hela blir mera
trohjärtat än djupt, men är på samma gång direkt
och oförvanskat, som skuret ur verkligheten.
Moskva brinner. V. Pudovkin. Mosfilm.
Pudovkin har synbarligen använt det senaste
årtiondet för att på ett passande sätt övervinna
sin konstnärliga begåvning. Och nu har han
släppts fram med en påkostad historisk film,
full av patriotism och statspropaganda.
Människorna har där, med en viss medveten eller
omedveten konsekvens, blivit till vrålande
bärsärkar och rör sig tungt som robotar,
egendomligt livlösa i all sin väldiga kroppslighet.
Samtidigt har även själva filmrytmen fått en
prägel av ansträngd, ryckig mekanik. De stora,
kaotiska, ändlöst böljande stridsscenerna ter
sig som ett krampaktigt försök att upprepa
den expressionistiska triumfen i ”Storm över
Asien”; men ack, här är det inte någon
befriande revolutionsvind! Och man återfinner
blicken mot solen, som sotas av rök; men i
”En moder” höll solen i stället på att löftesrikt
genomtränga molnen. Hela bildtekniken
härstammar närmast från stumfilmstiden, men
äger alltjämt en viss primitiv ursprunglighet
och kraft. Vemodigt blir man påmind om
Pudovkins forna, storslagna symbolism i
enstaka detaljer som dödskallen med de krälande
bina eller de polska ryttarnas skramlande
plåtvingar. För övrigt är det en stort tilltagen film
med slösande, infantil materialförstörelse (halvt
amerikansk, halvt asiatisk) och trots all
förvirring lika spännande som en bättre
”kapitalistisk” äventyrsfilm. Artur Lundkvist
Livet går vidare. Anders Henrikson.
Terra-film.
Med Dagmar Edqvists roman
”Kamrathustru” som råmaterial har Henrikson gjort
ännu ett försök att skapa psykologisk film
med allvarliga problem. Resultatet är inte lika
lyckat som i ”Ett brott”. Den redbart
intelligenta romanen har förenklats och banaliserats
till en veckotidningsnovell, en sann berättelse
ur livet illustrerad med filmbilder. Konflikten
rullas upp i slow motion-takt med ändlösa,
för det mesta odramatiska konversationer som
drivmedel. De komiska scenerna äro precis så
enfaldigt överdrivna som de bruka vara i
svensk film, interiörerna ur vardags- och
sällskapslivet sitta illa som en hyrd frack. Man
hade tråkigt, det hjälps inte, och man tyckte
synd om Edvin Adolphson, som inte bara
skulle föreställa en duktig karl som inte fick
bruk för sin talang utan faktiskt också var
det. Aino Taube är inte fotogenique, men hon
hade ett par scener av lidelse och förtvivlan
som verkligen grepo tag om en.
Utrikeskorrespondenten. Alfred Hitchcock.
United Artists.
Chefredaktören för New York Globe är
missnöjd med de stereotypa rapporter han får
från sina ordinarie korrespondenter i Europa.
”Krig eller inte krig” är frågan som han
vill ha besked på — det är sommaren 1939.
Han skickar över sin kriminalreporter (Joel
McCrea) och ger honom order att gå till
jobbet som till ett vanligt brottmålsreportage.
Skillnaden mellan gangsterdåd och modern
politik är inte så stor, det får också den
lyckligt osofistikerade amerikanske reportern
mycket påtagliga bevis på. Efter de roande
inledningsscenerna står man snart på huvudet
i en fantastisk thriller med mord på öppen
gata, vilda biljakter, spöklika interiörer från
en gammal väderkvarn där kvarnmaskineriet
mästerligt får suggerera stämningen av tortyr
och ödesmättad vånda, fasadklättringar, nya
attentatsförsök och slagsmål, mellan vilka
hjälten inte får mycket tid över till kärlek och wise
cracks. Kulmen nås när Clippern dagen efter
krigsutbrottet skjuts ned i rykande storm över
Atlanten. Man är bortskämd med
amerikanernas förmåga att illudera katastrofer, men
frågan är om de någonsin åstadkommit något
virtuosare och mera uppskakande än denna
störtning med ty åtföljande kamp för livet
bland vågorna. Filmen som helhet är
utomordentligt tillfredsställande, den är rolig, den
är spännande, den har en vid horisont, till och
med ett patos, den är exakt i sina detaljer och
den har den speciellt hitchcockska extra
dimensionen av kuslighet, som ligger på lur bakom
det dagsklara och då och då intensifieras till
en sannskyldig häxsabbat. Georg Svensson
5. — BLM 1941. III.
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
