Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Josephson, Ragnar, Konstverkets födelse, anmäld av Henrik Cornell - Runebergs brev till Emilie Björkstén, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
tagelser och man instämmer i allmänhet gärna
i hans omdömen. Josephson söker ofta att med
ett målande slagord skapa en suggestiv symbol
för sina teser. Stundom ger denna metod de
bästa resultat, i andra fall kan den locka till
ett överdrivande av betydelsen i vissa
iakttagelser. Förvisso har författaren rätt, då han
framhäver förekomsten av ett fruktbart moment
i skapelseprocessen, då konstnären under det
mödosamma väljandet mellan olika
möjligheter kanske plötsligt finner den rätta
lösningen. Josephson har satt som sin uppgift att
i ett antal exempel uppdaga detta fruktbara
moment. I allmänhet stannar han på denna
punkt och ger endast i förbigående
antydningar om dess uttolkning. Det måste också
medges, att en sådan innebär en ny uppgift,
som fordrar tämligen vidlyftiga förutsättningar.
I synnerhet skulle vi behöva äga en klarare
uppfattning om hur en viss form kan på ett
övertygande sätt symbolisera ett bestämt
innehåll.
Innan sistnämnda fråga fått en mer
definitiv belysning genom den konstteoretiska
forskningen, är det vanskligt att på grundval av
de gjorda iakttagelserna draga allmänna
slutsatser om de utan tvivel förefintliga typiska
företeelserna i det konstnärliga skapandet. Att
korsning av olika förebilder och andra
återkommande företeelser kunna fastställas är
otvivelaktigt. Men det intressanta vore dock
att få veta något om hur ett själsligt innehåll
kommer till uttryck i synlig form.
Därmed råka vi in på en fråga, som
författaren och undertecknad tydligen inte uppfatta
på samma sätt. Traditionen spelar för
Josephson större roll, formen lever för honom sitt
eget liv och utvecklas från det ena verket till
det andra. För mig blir det något
naturvetenskapligt i ett sådant betraktelsesätt.
Traditionen är visserligen betydelsefull, men
konstverken äro å andra sidan individuellt skapade
vart och ett för sig och äro stundom i hög
grad isolerade från varandra. Traditionen är
dessutom inte endast formal. Stundom kan
man iakttaga serier av konstverk, som tillhöra
samma innehållstradition, ehuru de framträda
i skiftande form. Gentemot tesen att form alltid
kommer av form, vill jag framhålla, att konsten
alltid ger uttryck åt ett själsligt innehåll, och
att detta till väsentlig del måste sätta sin prägel
på formen. Annars blir det knappast fråga om
konst. Emellertid spela dessa frågor ingen
avgörande roll i Josephsons bok. Han berör dem
i ett par korta inledningskapitel och tager
endast hänsyn till en mindre del av den ganska
omfattande forskning, som på olika håll ägnats
dessa problem. Dessutom äro dessa frågor
enligt mitt sätt att se inte företrädesvis av
konstnärspsykologisk art, då svårigheterna
framför allt koncentrera sig kring förståendet
av en viss forms förmåga att symbolisera ett
bestämt innehåll. Framställningens värde
ligger i de ofta på ett synnerligen talande sätt
genomförda analyserna av förhållandet mellan
skisser och fullbordade verk. Särskilt gäller
detta behandlingen av det svenska materialet.
Henrik Cornell
Runeberg intime
Runebergs brev till Emilie Björkstén. Utgivna
av Gunnar Castrén. Wahlström
& Widstrand 1940. 6:—.
Att man i en tid av uppdriven och mer än
någonsin berättigad omsorg för de nationella
värdena och deras oantastlighet ger ut
Runebergs brev till Emilie Björkstén, utgör ett
förnämligt vittnesbörd om den finländska
forskningens omutliga sanningskrav. Ty vad man
än må tänka om denna brevutgåva — och
meningarna ha varit starkt delade — den kan
omöjligt lämna stoff till den rökelse som tändes
vid nationalskaldens bild och stundom hotar
att vanställa dragen. Här är nämligen ett av
de inte alltför talrika tillfällena att se
Runeberg på närhåll, avklädd alla medvetenhetens
och ryktbarhetens skymmande slöjor. Sedan
är det en annan sak, om man anser denna
närbild ställa föremålet i gynnsam dager eller
inte. Anmälaren för sin del lutar åt det senare
hållet — men det är naturligtvis en fråga om
smak.
1848, det stora revolution såret som skakade
Europa och betecknade en milstolpe i
Runebergs diktarbana, eftersom första samlingen
av ”Fänrik Ståls sägner” kom ut då, blev för
skalden ett år av erotiska bekymmer. I augusti
födde Fredrika Runeberg sin make deras sjätte
barn, och man har svårt att inte i detta faktum
se åtminstone något av bakgrunden till att den
kraftfulle mannen samtidigt hemföll åt ett
upp
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
