Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Runebergs brev till Emilie Björkstén, anmäld av Holger Ahlenius - Ahlström, Stellan, Vilhelm Ekelund, anmäld av Knut Jaensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
förande, som liknade en kärlekskrank
gymnasists. Den vackra, livfulla, koketta Emilie
Björksten var nitton år yngre än Runeberg,
som redan i flera år hyst en öm böjelse för
henne och solat sig i hennes beundran. Hon
å sin sida var naturligtvis smickrad av den
store diktarens intresse, och under åren 1848
—4.9 ha deras känslor blossat upp till något
som liknar en stor passion men ändå
konfunderar genom sina uttryck. De allra flesta av
de tjugutvå brev samlingen innehåller ha
nämligen överlämnats i smyg vid hastiga
sammanträffanden på gatan, i sällskapslivet, ja, i
Runebergs eget hem, så att säga under hustruns
ögon. Förgäves skall man där söka efter någon
inre gemenskap mellan kontrahenterna, ett ord
av samstämmighet i intressen, livssyn eller
tankar. Däremot äro de fulla av
kärleksförklaringar men också av kärlekens alla
missförstånd, svartsjuka, andras omdömen om
motparten, trotsiga utmaningar mot småstadens
skvaller och ryktessmideri. Och denna passion,
om det nu var en sådan, nådde aldrig sitt mål.
Det stannade vid fadda och ofullbordade
situationer, förstulna omfamningar i dörröppningar,
i förbifarten utväxlade kyssar, blickar och
handtryckningar. Ja, denne fyrtiofyraårige
familjefader, lektor och nationalskald lät till
och med ertappa sig med Emilie likt en
skolpojke, som inte kan låta bli att pussa sin
flamma i första bästa hörn. Det är oförargligt
och närmast komiskt, men det lägger inte en
tum till Runebergs storhet.
Vad man kanske mest förvånar sig över, är
den totala frånvaron av alla självförebråelser
med hänsyn till hustrun; Fredrikas namn är
inte ens nämnt i dessa brev. Det kunde tyda
på, att det hetla var en flyktig flirt (fast ordet
inte fanns på den tiden), men brevskrivaren
talar med sådana brösttoner om sin passion
att man inte kan låtsas om ingenting. Å andra
sidan är det högst förbryllande, då det på ett
ställe heter, att breven flyta ur en ”ren och
ofarlig källa” (sid. 71), och på ett annat (sid.
78): ”Hvarje uttryck av våra känslor, allt som
förefallit emellan oss i ord och gärning har
varit oskyldigt och rent och sådant, att ingen
engel behöft rodna om han sett det.” ”Ren”
är som moralisk kvalifikation alltid ett
mångtydigt begrepp, men vad menar diktaren med
”ofarlig” och ”oskyldig”? Skulle han verkligen
ha inbillat sig och Emilie, att deras relationer
voro asexuella, eller var han så fången i
Rous-seaus förkunnelse, att varje djup och starkt
frambrytande känsla syntes honom ha sitt
berättigande och sin urskuld i sig själv, även
om den ginge förödande fram över andras liv
och lycka? Anmälaren är inte tillräckligt
förtrogen med Runebergs tankevärld för att
besvara frågan, men det finns i ett av breven
ett vackert och vältaligt inlägg för känslans
och passionens rätt, som synes peka i den
senast antydda riktningen:
”Är det ett brott att älska som vi göra? Du
nämner om att man kallat det så. Hvad skall
jag säga dertill? Ett vet jag och det är att
ingen menniska kan med full domsrätt afgöra
öfver styrkan af en annans känsla, och kan
man icke det, så kan man också icke säga om
det är ett brott att hysa den eller icke. Kan
man beherska sin passion, så är det ett fel att
icke göra det vid ett förhållande sådant som
vårt, men har kärleken blifvit för ens inre lif
hvad andedrägten är för det yttre, så älskar
man såsom man andas, ovilkorligt, oeftergifligt,
utan att fråga om man får det eller ej, älskar
emedan man måste det för att lefva. Det är
derföre med vår kärlek så att den är dess
mer berättigad, ju större och varmare den
är” (sid. 104).
Professor Gunnar Castrén har med diskretion,
mångkunnighet och orubbligt bibehållet allvar
givit den tids- och personhistoriska ramen och
de nödiga kommentarerna till breven.
Holger Ahlenius
Skrift om Ekelund
STELLAN AHLSTRÖM: Vilhelm Ekelund.
Verdandis småskrifter n:r 433.
Bonniers 1940. 1: —.
Artiklar om Vilhelm Ekelund har inte
saknats i tidskrifter och essaysamlingar, men den
Verdandiskrift, författad av Stellan Ahlström,
som kom ut i samband med Ekelunds
sextio-årsdag i oktober 1940 är den första svenska
separata skrift om honom som sett dagen.
Förmodligen finns det heller ingen på utländskt
språk. Hösten 1940 har alltså Stellan Ahlström
inlett en litteratur som säkerligen med åren
kommer att bli högst omfångsrik: böckerna
om Vilhelm Ekelund.
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
