Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gowenius, Eva Marianne, Härlig är jorden, anmäld av Johannes Edfelt - Wiechert, Ernst, Det enkla livet, anmäld av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
rerna eka mot Hamburgs stenläggning, tänker
hon: ”Låt dem hålla på och marschera, det
är bättre än att stå och göra ingenting. Det
har de gjort alltför länge. Och går man i takt
och rör både armar och ben, så gör man ändå
något och det blir lättare att leva, och se, just
kraften därtill, den hade ni alla förlorat!”
Detta är ingenting annat än det preussiska
idealet i sin prydno: marscherandet an sich
blir högsta livsprincip. Även däri är hon en
dotter av sin bygd.
I allmänhet är dialogen naturlig i denna
roman. Men det händer också, att
författarinnan kan förfalla till patetiskt trams. Anna
Maahsens son, bokmalen Peter, säger om sin
avlidna hustru: ”Hon var livet för mig, det
brusande, skimrande livet med alla dess
dagrar och skuggor!” Sådant är naturligtvis ren
onatur. Om det allra yngsta gardet utlåter sig
en av romanens personer på följande sätt:
”De ska bära fram vår nertrampade fana,
upphöja den, förgylla den med nya segrar och
rentvå vår heder!” Ett sådant citat må tala
för sig självt. Johannes Edfelt
Tysk Robinson
ERNST WIECHERT: Det enkla livet.
Översättning av Birgitta Hammar. Wahlström
& Widstrand 1940. 8: 75.
Det var mycket längesen Hölderlin apropå
sina landsmän kunde utbrista: ”tatenlos und
gedankenvoll”. Det nya Tyskland har
sannerligen inte varit dådlöst — hur tankedigert det
varit kan måhända blott framtiden avgöra.
Huvudpersonen i Ernst Wiecherts roman är
emellertid en man på vilken de hölderlinska
orden kan tillämpas, åtminstone under det
av Wiechert skildrade avsnittet av hans liv,
som infaller under decenniet närmast efter
Versailles och Scapa Flow. Thomas von Orla
har som kapten i tyska marinen genomlevt
kriget — det betyder att han kanske mer än
arméns officerare känner sig som en slagen
man, besviken på allt som ditintills utgjort
värden i hans liv. Han ser hungerblockad och
uppror gå härjande fram över det tyska
samhället, hur människorna råkar i
upplösningstillstånd, hur hans egen hustru dras bort i
virvlarna av ett sjukt och hektiskt nöjesliv. Och
han känner att han själv måste börja på nytt,
han vandrar bort för att återfinna det enkla
livet, det produktiva och primitiva
första-handslivet i naturens sköte, jägarens, fiskarens
eller bondens liv.
I denna von Orlas symbolhandling ligger
emellertid inte mycket av den nutida Blut und
Boden-romantiken. Den innebär snarare ett
återvändande till förkrigstidens svärmeri och
boken inledes karakteristiskt med ett citat av
Lao-Tses lärjunge Chuang, ett citat som
handlar om frid över allt förstånd.
Ju längre man kommer in i boken får man
ett intryck av att det inte så mycket är det
hederliga jordbundna arbetet som lockar von
Orla som snarare ett filosofiskt försjunkande.
Han vill — som hela det dåtida Tyskland —
dra sig tillbaka inom sig själv, inom sina
gränser. Han vill tillbaka till det förflutna för
att hämta stoff till något nytt. Det är också hos
en gammalpreussisk general i de polsk-tyska
gränstrakterna han till sist får en fristad som
fiskare. Till stugan på ön i den stora sjön, som
blir hans bostad, flyttar han sina böcker, sina
exotiska troféer, sin jordglob, en jättelik tingest
som står framför brasan. Som fiskarbostad
blir stugan något overklig.
Den stora jordgloben spelar en stor roll
i Wiecherts symbolvärld och den ena efter
den andra av bokens personer doppar
fingrarna i den blå Atlanten, snuddar vid någon
tropiskt skimrande ö eller sätter klotet i sakta
roterande rörelse, förundrad över att det går
så lätt på sina kullager. Som tysk känner
von Orla att han förlorat världen, men har
han därför vunnit sin själ? Han söker göra
det, men det hela verkar litet vagt och lamt
och trots allt drömmer han om världen. Han
har blivit en Hamletfigur, han står mittemellan
världen och sig själv och tvekar. Han drar
med tysk grundlighet ut de filosofiska
konsekvenserna ur sina erfarenheter som sjöman,
det sker i två böcker: ”Sjömanslivets etik” och
”Om Guds tvivelaktiga hållning vid sjöslag”,
men som bland annat sjömanskapet i boken
inte är fullt perfekt verkar inte heller detta
övertygande. Mot slutet skymtar möjligheten
till en försoning med livet i den kärlek som
generalens myndling och arvinge ägnar honom,
men ännu på bokens sista sidor tvekar han,
tills det hela mynnar ut i ett slags filmkyss.
Som skugglika djupvattensfiskar glider
män
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
