Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Wiechert, Ernst, Det enkla livet, anmäld av Gunnar Ekelöf - Finckenstein, Ottfried, En mor, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
niskorna förbi i Wiecherts värld, där von Orla
är hans alter ego: inte ens generalen är i sin
korthuggna men välvilliga barskhet helt
verklig, ty han omger sig med en livvakt i
uniformer från gamle Fritz’ dagar. Den
spleensjuke och originelle greve Natango Pernein
i grannskapet har spöken i sitt hus, men det
är liksom inte några vanliga hederliga
herr-gårdsspöken utan mystiska och högtidliga
sådana. Dödsmasker finns där även en
uppsättning på väggen. Den fromt katolske
skogvaktaren under godset har en vansinnig hustru
som alltid står och sjunger en sjömansmarsch
vid gärdslet. Den barnsliga, svagt löjliga Tant
Mieze har en stupad dragonofficer som
ständigt spökar i hennes sinne. Alla är de på något
sätt märkta, och om Wiechert på ett mera
levande sätt kunnat framställa sina människor
skulle miljön utan tvivel blivit kuslig. Men så
har han inte uppfattat den. Den är en oas i en
förvirrad värld. Ute på ön har von Orla också
sin Fredag, hans före detta kalfaktor, den
oföränderligt praktiske och uppmuntrande
matrosen Bildermann. Och som en ung — men också
rå — fläkt från yttervärlden kommer ibland
sonen Joachim på besök, han skrattar åt dem,
missförstår dem och gör bakom deras ryggar
en smula narr av dem, vilket kunde vara
förlåtligt, men han går också till motsatta
ytterligheter, är en karriäristisk, på djupare
känslor blottad ung man, ”hård som glas”.
Att Wiechert härmed velat uttrycka ett visst
avståndstagande från sidor hos den yngre
generationen är möjligt.
Om de sagostoffer, symboler och dröm- eller
minnesbilder varav skildringen för övrigt är
sammanvävd kan blott sägas att de icke sällan
förlorar sin verkan. Det hela är för
utspekulerat och avsiktligt. Författaren har i dem
omsorgsfullt inlindat det han velat säga i stället
för att låta det öppet komma fram. Dessutom
har boken, som så många tyska böcker från
senare år, en karaktär av pojkbok som illa
låter sig förena med det övriga, mer eller
mindre höglitterära stoffet. Även
naturskildringarna, för vilka Wiechert blivit berömd,
förlorar på att insprängas i detta konglomerat.
Eller beror det på en olikhet i svensk och tysk
naturkänsla? När von Orla och Bildermann
i några av bokens för övrigt starkaste och
rappast skrivna sidor fullgjort avverkningen
av en hundratjuguårig, alltså förmodligen
vild
vuxen timmerskog, står von Orla trött men
belåten och ser framför sig visionen av en på
samma marker nyplanterad skog, kanske kallad
”Kaptensskogen” eller något dylikt, och i
vilken de unga furorna står susande i snörräta
rader. Det förefaller inte läsaren som om
Wiechert skulle ha haft någon allegorisk
bimening med detta — för en gångs skull.
Ordet ”snörrät” halkar med helt osökt, men
just detta osökta verkar på anmälaren
onaturligt.
För översättningen, som bör ha varit svår,
förtjänar Birgitta Hammar en eloge.
Gunnar Ekelöf
Ostpreussisk idyll
OTTFRIED FINCKENSTEIN: En mor.
Översättning av Nils Holmberg. Fahlcrantz
& Gumælius 1941. 8: 50.
Inom den nya tyska författargenerationen
har Ottfried Graf Finckenstein framhållits som
en av de pålitligaste begåvningarna. Hans
litterära bagage är inte stort; det omfattar
egentligen endast två avsevärda verk, romanerna
”Fünfkirchen” och ”Die Mutter”, båda
förlagda till författarens hembygd i Ostpreussen.
Finckenstein kan alltså närmast hänföras till
hembygdsdiktarnas numera numerärt stora
kår i Tyskland. Det vore orätt att i honom
se någon stor och banbrytande författare, en
av dem som verkligen föra litteraturen vidare.
I grund och botten tillhör han dem som göra
på stället marsch. Men han gör det med smak:
hans stil är ren, och han kan komponera en
berättelse. Däri liknar han mest av alla Ernst
Wiechert, den äldre kollega som säkerligen
betytt mest för honom som stilbildande faktor.
Finckensteins människouppfattning är en
smula för ädel. Han idealiserar, och vad han
i förevarande bok omger med helgongloria är
en ostpreussisk läkaränka, som helt går upp
i omsorgen om sina barn och förblir trogen
minnet av sin man, Kurt Palzow, hastigt
avliden i en blodförgiftning som han ådragit sig
under utövandet av sitt kall. Det är i
ränte-markens tid, och existensen ter sig
bekymmersam för änkan och hennes barn: med mod och
uthållighet reder hon sig dock. En
uppvaktande kavaljer får hon i advokaten, Knebel;
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
