Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - di Donato, Pietro, Vi bygga i Babylon; Bellamann, Henry, Ringar på vattnet; Marquand, John P., Fint folk, anmälda av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Kings Row och resultatet blir synnerligen
negativt. Bellamann börjar med de mera
idylliska dragen, men fördjupar sig efter hand
övervägande i det stagnerade, sterila och
perverterade. Ändå är han knappast av naturen
någon svartmålare; han bara tycks känna sitt
ämne och vara en ärlig person. Strängt taget
utgör hans bok en roman inuti en annan: en
detaljerad, utvändig småstadsskildring som
omsluter ett mera indirekt framställt
skräckmotiv. Det är ju inget ovanligt konstgrepp och
i detta fall heller inte särskilt effektivt; men
författaren har väl på det sättet velat ge sin
småstadsroman djupare perspektiv och
samtidigt undgå att hamna i en skräckfylld tragedi,
som han knappast varit konstnärligt vuxen.
Han plockar ut några av de intressantare
barnen i en skolklass och följer dem ett par
årtionden framåt i livet; därunder drar han
in ytterligare en mängd personer i skildringen,
så att denna likt ett nät kommer att omsluta
hela staden. I centrum står Parris, en
förfinad och allvarlig yngling, uppfostrad på en
lantgård av sin karaktärsfasta franska
mormor. Han har i hemlighet ett förhållande till
den egendomligt förtegna och exalterade
Cas-sandra, dotter till doktor Tower, som ger
honom lektioner i sitt mystiskt tillstängda hus.
Denne skarpsinnige misantrop berövar oväntat
sig själv och dottern livet, men avslöjar något
av sin hemlighet i en efterlämnad dagbok.
I sitt förakt för småstadsandan, i sin
förtärande intellektuella ensamhet hade han drivits
att trotsigt isolera sig, döda sin hustru och leva
i blodskam med sin dotter.
Parris far till Wien för att utbildas till
läkare, och under tiden tjänstgör hans bäste
vän, vildbasaren Drake, som bokens
huvudperson. Drake får sitt arv förskingrat och
börjar som arbetare vid järnvägen; där
förlorar han båda benen vid en olyckshändelse,
men blir omhändertagen av en trofast, enkel
flicka och kan med Parris’ ekonomiska hjälp
börja med tomtaffärer. När Parris återvänder,
anställd som läkare på stadens sinnessjukhus,
finner han allt förtvivlat trist och vulgärt i
Kings Row; men han övervinner sina
personliga känslor för att helt uppgå i sitt kall. Det
är nu Parris kommer en rad upprörande
tilldragelser på spåren. Den just avlidne doktor
Gordon, stadens stöttepelare, den rike och
ansedde, visar sig ha varit ett odjur i läkar-
skepnad. Stödd av sin moraliska fanatism har
han låtit sin inneboende sadism gå ut över
patienter vars livsföring han ogillat, och utan
att bli upptäckt har han utfört en mängd
omänskligt grymma, överflödiga eller
vanställande operationer; bland annat syns han i
onödan ha berövat Drake benen.
Sinnessjukhuset i stadens utkant blir
symbolen för denna inre roman, som handlar
om sjuka psyken, förgiftade av småstadens
träskångor. Det är inte bara en tillfällighet
att bokens huvudperson, dess kanske alltför
idealiserade hjälte, är en läkare: författaren
ser på småstaden med en läkares ögon, ser
den som sjukdomshärd och livsförödare.
Småstadens stagnation framtvingar likformighet
och medelmåttighet; och under dess terror blir
den i något avseende olike sliten i stycken,
såvida han inte är starkare än de andra.
Alla begåvade, egenartade människor tvingas
sålunda att ge sig i väg, tills småstaden ligger
där tom och förtorkad, en form som livet flytt
ur. Sådan, är Bellamanns erfarenhet, som han
velat ge relief åt genom mörka skräckinslag
och genom några mot småstadsandan hårt
kämpande idealister.
Det är dock ingen egentligen beklämmande
bok, därtill är den alltför rörlig och full av
människor. Men den är litet vimmelkantig, till
synes skriven utan någon bestämd plan, under
trycket av en massa påträngande material.
Bellamann infångar och släpper sina personer
tämligen godtyckligt och nödgas i brådskan
hoppa över åtskilliga händelseled; han kan
ju alltid försvara sig med att det främst är
stadens liv han vill skildra, inte individernas.
Även om han alltså inte är någon
överväldigande författarbegåvning måste man
tillerkänna honom ett icke föraktligt mått av
människokunskap, intellekt och natursinne.
John P. Marquands nya bok är åtskilligt
haltlösare än hans första, den fyndigt
nyanserade pastischen om George Apley från Boston.
”Fint folk” är oändligt utdragen, berättad på
ett krångligt kringgående sätt och utan någon
märkbar kärna. Felet är väl att författaren på
en gång vill visa avsky och förståelse inför
den avsigkomna New England-traditionen, att
han både vill vara en älskvärd initierad och
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
