Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
visst skikt bundet, lyriskt färgat reportage, så
trängde Anderson djupare, ned till själva
källorna där trycket samlade sig för eruptionen.
Sherwood Anderson var primitivist och
livs-troende, hans människor äro antingen belastade
med den arvsynd som består i oförmågan att
skapa harmoni mellan instinkt och liv eller
också rusiga av befrielsen sedan hämningarna
besegrats. Han är en av den moderna
litteraturens stora erotiker. Mycket av det
märkligaste i ny amerikansk litteratur kan föras
tillbaka på honom: O’Neill, Faulkner, Thomas
Wolfe, Steinbeck, hos vilka man också möter
den för Sherwood Anderson utmärkande
blandningen av hård, saklig realism och lyriska
extaser. I sitt rastlösa sökande, sin mysticism,
sin vakna iakttagelse och stoffhunger äro de
alla en ung världsdels diktare.
Dikten — äventyr eller
samhällsplikt?
I Amerika utges årligen en kalender, New
Directions, i vilken de nya strävandena inom
litteraturen kunna komma till uttryck utan
kommersiella hänsyn. Dylika kalendrar utges litet
varstans: vi ha den tidigare i Paris utgivna
Transition, där bland andra Joyce och
surrealisterna framträdde, i England New Writings,
i Sverige Karavan och (förestående) Horisont.
Den ovan citerade senaste volymen av New
Directions är föremål för en utförlig recension
i den radikala tidskriften The New Republic,
där den framstående kritikern Malcolm Cowley
sammanfattar sina intryck på följande sätt:
”Ens första intryck vid läsningen av boken är att
den representerar en fullständig brytning med den
under 1930-talet härskande litterära standarden. Där
finns knappast några spår av proletär litteratur. Där
finns ingen social realism och mycket litet realism av
någon sort. Man tycker sig rentav ett slag vara försatt
tillbaka till 1920-talet — tillbaka till elfenbenstornet,
tillbaka till kulten av hänsynslös självprojiciering,
tillbaka till försöket att skapa en art pur och sätta
skräck i medelklassen samtidigt som man håller fast
vid medelklassens komfort. Men detta uttryck är bara
en övergående illusion.
I verkligheten står New Directions i kontrast till
båda de föregående decennierna. 1920-talets typiska
avantgardister voro indifferenta mot och fullständigt
okunniga om världen i stort. De ägnade sina intressen
åt litteraturen och personliga förhållanden, men inom
gränsen för denna inskränkta sfär voro de fulla av
föresats att beträda nya områden, experimentera och
upptäcka. Under 1930-talet applicerades samma
föresats på politiken. ’Vi skola förändra världen’ sjöngo
skolbarnen i Moskva — och poeterna som voro
skolbarn i politiken sjöngo detsamma. Men författarna i
1940 års volym av New Directions ha inte för avsikt
att förändra någonting.
De fortsätta att intressera sig för hur det skall gå
med samhället, liksom de sociala realisterna. De tro
liksom de att vi inträtt i en cykel av krig och
revolutioner. Men de känna att dessa revolutioner i stället
för att leda till en socialistisk International kunna
komma att resultera i hela vår civilisations
undergång. Deras dikter och berättelser syssla till stor del
med det irrationella våldet — och som grupp ha de
för avsikt att absolut inte göra någonting åt det. I
hela volymen kan jag inte erinra mig ha läst en enda
deklaration av ett beslut (med undantag för tre små
dikter) eller ett enda uttryck för en önskan att ta del
i ett socialt strävande. Och denna absolut viljelösa
attityd intas ej blott mot politiken utan också mot
litteraturen, eftersom de flesta av dessa författare
överlämna sig åt sina egna medvetandesströmmar. I
stället för att konstruera försöka de endast uttrycka.
Det år då Hitler erövrade den europeiska kontinenten
var deras refräng inte ’Vi skola förändra världen’
utan snarare ’Världen håller på att förändras, kanske
dö, och medan vi vänta: se här våra drömmar’.”
Detta får väl betecknas som ett angrepp på
den inåtriktade, från den kollektiva
verklig-hetsupplevelsen avskilde diktaren. Att det
kommer från ett håll, där man annars skulle väntat
sig mest sympati för denna i och för sig ytterst
värdefulla diktartyp, är symtomatiskt. Det
kämpas för närvarande om den ensamme
diktarens själ. I sin essay om den svenska lyriken
under 1930-talet i marsnumret av Tiden slungar
Artur Lundkvist avslutningsvis ut en appell
som går i motsatt riktning: ”Var finns det
nya uttrycksbehovet, den lyriska erövrings-
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
