Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Gullberg: Fyra danska diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR GULLBERG
seklets början skrev ”Ett folk”. Efter nära
fyrtio år fiek de verser man trodde vara gamla
fraser och paradoxer en ny och brännande
aktualitet. I dag står Valdemar Rørdam som
Danmarks nationalskald. Och ungdomen sj unger
hans ”Hymne”:
Danmark, i tusen år
längre än Saga når,
vårt stamträds arv,
härjat och fruktbargjort,
hemort och utfartsport:
Lär oss förvalta stort
så rikt ett arv!
Det blev Rørdams lyriska förkunnelse, att
den enskildes privata lust och nöd är för litet
att räkna med, bara som gnistor i mörkret, om
han inte lyder den större lag som knyter vad
han är och förmår till samfundsgemenskapen,
som ett led mellan tradition och framtid. Han
är därför inte precis en poet som lämnar
upplysningar om sig själv. I symboliska liknelser
har han kunnat skildra sin gärning och sitt liv,
men knappast någonstans så direkt och
storslaget enkelt som i en dikt i ”Klokkerne”: ”En
Digters Stue”. Den berättar i jagform utan all
förklädnad om skilsmässan från ett kärt hem.
Det är naturligt att vemod och bitterhet får
sina uttryck i början:
Sångare från Sångbo drives bort av armod;
det är som att mördas av en träl.
Galit som en majgök kunde jag för all del
och gjort hopen hänryckt sommarblind mot höst.
Djupare sångflöde utsprang av min själ dock,
starkare stormsus var där i mitt bröst.
Folk fann ingen smak i så tunga toner,
stängde med ovilja för min mörka blåst.
Han skall gå brödlös bort, som intet medför,
han som festen stör, bli utelåst.
Men all bitterhet plånas ut av minnena i det
tysta rummet där så mycken sång kommit till,
och när diktaren står framför sina bokhyllor
ser han som en underbar vision alla böckerna
stå samlade som orgelpipor med titlarna som
gyllne tecken. Och så får vi höra till sist den
väldigaste, mest upplyftande musik stiga från
litteraturens verk genom tiderna:
Orgelmästarn spelar; och mot brustet gipsloft
sväller andesång från tusen år.
Pukdån och basunstöt, varav lik tvangs uppstå,
varav himlar sprängdes ut i ändlöst rum;
silverklar fågelflöjt, som stormen blir förskräckt för;
halvkvävda suckar, som gör åskan stum;
toner som steg, tills stjärnorna blev stoft blott;
toner som sjönk, som kom stjärnan stoftet när:
Alla de tonerna utdrog orgelmästarn,
av mäns anda; också min är där.
Det har sagts om Rørdam, att han är mera
skald än dikare. Geijer har en känd götisk dikt
som heter ”Den siste skalden”. Med allt vad
titeln innebär av nordisk väckelse och klang
är Valdemar Rørdam den siste skalden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
