Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Gullberg: Fyra danska diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJALMAR GULLBERG
raffinerad litterär kultur förbunden med en
förhäxande fantasikraft, som man trodde var
utdöd hos sena ti ders barn. Den liknade inga
samtida skrifter, men i det förgångna hade
sådana ting funnits, på romantikens tid eller
under den italienska renässansen. Karen Blixen
har beklagat att hon inte levde i Florens på
pestens tid. Det var då de unga herrarna och
damerna i ”Decameron” fick dagarna att gå
genom att berätta historier för varandra. I deras
sällskap skulle Karen Blixen inte blivit
sysslolös. Den som tycker att hennes konst i de
romantiska berättelserna kan verka
hyperlitte-rär, glömmer en sak: att den har sin egentliga
rot inte i det artistiska skriftspråket utan i den
muntliga berättelsen, den outtömliga källan till
episk förnyelse. Karen Blixen är en dansk
Scheherezade. Man kan hämta uppgifter ur
”Den afrikanske Farm”, som kom ut 1937, om
hur detta författarskap begynt: författarinnan
har först berättat sina historier för en vän som
kunde lyssnandets konst — en konst som hon
annars anser har gått förlorad i Europa. Sedan
har de satts på skrift, medan svarta tjänare
om kvällarna stod runtomkring och såg på hur
ord lades till ord och sida till sida för att en
gång bli en bok — fast så långt trodde
negrerna aldrig att det skulle kunna gå! Men det
blev en färdig bok till sist: i Rungsted vid
Öresund, i samma rum där Johannes Ewald,
nationalsångens skald, hade diktat tvåhundra år
tidigare.
Isak Dinesens ”Seven Gothic Tales”, det var
det otroliga mitt inför våra ögon. Vad ”Den
afrikanske Farm” av Karen Blixen berättar,
det är också otroligt — men sant: det
försäkrar åtminstone bokens karakteristiska motto,
som lyder: ”Att rida, att skjuta med båge och
att tala sanning.” Femton års liv och
verksamhet på en kaffefarm i Kenya blev inte utan
resultat. Farmen blev ledarinnan tvingad att
lämna ifrån sig men inte minnena. Av dem
blev ett dokument av regnbågsliknande
färg
skönhet, ett välordnat spektrum som innehåller
allt: från zoologiska iakttagelser och
etnografiskt förstahandsmaterial till subtil lyrik
och gnistrande filosofiska paradoxer. Den
litterära primitivismens naturmänniskofantasier blir
rena barnsligheter vid jämförelsen med ”Den
afrikanske Farms” kunskap om och förståelse
för de svartas mentalitet. Det finns också vita
gäster på farmen som har fått sin minnesruna
— eller minnesbeta. Vi svenskar kan till nyttig
självrannsakan läsa om professor Landgreen
(namnet är fingerat), som kom till Afrika för
att undersöka vid vilken tidpunkt i fosterstadiet
apornas fot börjar avvika från den mänskliga
foten. En gång yttrade han: ”Jag ska berätta
för er en intressant upplevelse jag har haft.
Uppe på Mount Elgon fann jag det ett
ögonblick möjligt att tro på Guds existens. Vad
menar ni om det?” — ”Jag svarade”,
fortsätter författarinnan, ”att det var en intressant
upplevelse. Jag tänkte, att ett lika intressant
spörsmål kunde vara: Hade det, uppe på Mount
Elgon, varit möjligt för Gud ett ögonblick att
tro på professor Landgreens existens?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
