Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjalmar Gullberg: Fyra danska diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYRA DANSKA DIKTARE
blir poesi. Det är som när ett barn skapar ord
från begynnelsen. Och finns det färdiga ord
som har mening, så går det med ett trolleri att
blåsa den praktiska avsikten bort ifrån dem
och åter förvandla dem till melodi, till
”Vokalharmoni”. Såsom när poeten i vårens tid möter
en kvinna med ”smærtefuldt Smil”, som var
klädd ”i en smærtefuld Stil” och spörjer henne:
Kan De le? Kan de li’? Kadilé, kadili,
kadilu, kadila, kadili?
De primitivistiska ljudlekarna är i själva
verket högst raffinerade. Meningslösheterna blir
till sinnrika led i en högre beräkning. Det ligger
en slags magi under det hela. Tom Kristensen
har trätt fram som den store artisten i modern
dansk lyrik. I hans bästa dikter skulle det
vara otänkbart att ändra ett enda ord. Kanske
har han gått i lära hos Sophus Claussen som
trollkonstnär på vers; det är också hos båda
en besläktad syn på livet som ett kaotiskt
kraftcentrum, lockande, brokigt, feberaktigt
berusande, hetsande, oroväckande, skrämmande,
frånstötande. Livets arabesk hette hans första
stora efterkrigsroman från 1921. Dess värld är
Köpenhamns värld — och halwärld och undre
värld. Det är ingen vanlig roman, det är en
färgfilm på prosa. Sitt ungdomligt sårbara
jag sökte diktaren dränka ”i Menneskehavet,
i Broderskabsfloden”. Han lyckades inte, oron
satt kvar i själen och ångesten. ”Asiatisk i
Vælde er Ångsten”, säger en av hans djupaste
bekännelsedikter. Men Asien har också ett
uråldrigt läkemedel att dämpa ångest med:
resignationens milda konst. Från Köpenhamn
for poeten till Kina. I samlingen
”Paafugle-fjæren” (1922) ligger ångesten osynligt dold,
liksom innesluten i kinesiska askar av klassiskt
fulländade strofer. På vägen mot en enkelhet
som är högsta konst har diktaren sedan kommit
tillbaka till sin ursprungliga milj ö. I hans fräna
köpenhamnsbilder gömmer sig innerst inne en
skygg ömhet som är rädd för fraser och stora
ord. En svensk kommer att tänka på Erik
Lindorms stockholmsdikter, där poesien kan
blomma i den mörkaste bakgård. I en gripande
sång om söderns heta röda stoft har Tom
Kristensen bekänt sig till den nordiska marken,
där hjärtat en gång skall finna ro:
Jag fruktar detta röda stoft,
som om jag skulle dö,
och jag vill inte torka in
och dö på denna ö,
och jag vill inte virvlas bort
i feberaktig hast,
för jag vill bli till kylig jord,
som ligger fint och fast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
