Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Blomberg: Konsten och klasserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BLOMBERG
KONSTEN
OCH KLASSERNA
I
”Konst är propaganda! ” förklarar den norske
författaren Broby Johansen i en broschyr om
”Kunst og klasse”.
’”Kunst’ er et tåket, uklart og forvirret
ut-trykk for visse slags propiagainda.
Kultusmini-steriet er det borgerlige samfunds
propaganda-sentral.”
Detta är numera en vanlig uppfattning på
den antiborgerliga kulturfronten. Sin
tillspetsning har den fått i medveten protest mot den
knäsatta kritikens beslöjande av
klassmotsättningarna och klasskampen, även inom konsten.
Äkta konst står över politik och partier, har
det ju så länge hetat, den har ingenting med
tillfälliga samhällskonflikter och dagens
materiella klassintressen att skaffa, den är helt och
hållet personlighetens sak, ja, den stora konsten
är inte ens tidsbetonad, utan allmänmänsklig
och ”tidlös”.
För båda lägren har konsten blivit
propagandamedel. Skillnaden ligger i att den
radikala metoden varit den öppenhjärtigare, den
klarast tendentiösa. Den har satsat sin
entusiasm på revolutionära verk, konst i
arbetarrörelsens tjänst. Den borgerliga kritiken har
gärna underkänt den samhällskritiska konsten
— men på ”objektiva”, estetiska grunder. Att
värderingen varit klassinriktad, att man mätt
med olika mått, det framgår bland annat av
att de häftigaste förkastelsedomama drabbat
författare och konstnärer, som kunnat ge sin
klasskänsla och sitt sociala patos den
konstnärligt starkaste och originellaste
uttrycksformen: hos oss helt nyligen Jan Fridegård
och Ivar Lo-Johansson, Albin Amelin och Bror
Hjorth. Men ännu orättvisare är en
revolutionär som Maxim Gorki, då han utdömer hela den
borgerliga litteraturen som ett
dekadansfeno-men utmynnande i detektivromanen, där
”gentle-mannatjuven” gjorts till borgerskapets hjälte.
Säg sedan att inte klasskampen existerar och
att inte estetema delta i den!
En kritik, som varken velat avstå från rätten
till socialt ställningstagande eller till estetisk
oväld, även mot meningsmotståndare, har från
ömse sidor betraktats som överflödig eller
misstänkt.
Och kanske med rätta! Om det är våra
högsta värden striden gäller, även de värden
som konsten förkroppsligar, hur kan man då
undgå att vilja rycka den till sig som ett
pal-ladium i striden.
Men låt oss i stället se det hela ur konstens
synpunkt. Låt oss för ett ögonblick dra oss ut
ur stridsvimlet och ägna problemet vår
eftertanke.
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
