Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Blomberg: Konsten och klasserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BLOMBERG
miljö, av vilka den senare får omfatta både
klimat och samhällsförhållanden.
”Han så det for åndslivet ejendommelige
fænomen, at bestemte former holder sig længe
efter at de forhold, de er opstået av, er
for-svundet. Det lokkede ham til at regne med
altfor konstante störrelser, överalt opererer han
med ’folk’, ’hele nationer’, ’hele århundreder’,
der slet ikke existerer i den virkelige historie.”
Den som har tagit del av Taines
föreläsningar om den italienska renässansen kan inte
gärna helt förneka kritikens riktighet. Den
italienska konstblomstringen avgränsas där till
ett femtiotal år, högrenässansen, medan den
tidigare konsten — som vår tid sätter särskilt
högt — kallas ofullgången, och den senare
konsten ”skämd”, detta därför att Taine i dem
inte i lika hög grad återfinner den stolta,
harmoniska kroppslighet, som han anser vara den
italienska renässansens ”väsentliga skaplynne”
och den italienska rasens förhärskande anlag
eller arvedel. Genom att se det italienska
renässanssamhället som en av rasen och klimatet
skapad särföreteelse utan motsvarigheter på
annat håll har Taine lockats till historiska
schematiseringar, på vilkas felaktighet jag skall
lämna några exempel. Han menar att
människan måste vara ”bildad” för att kunna
frambringa konst, och denna bildning förelåg under
fjortonhundratalet endast i Italien, där
borgarna härska. ”Vad Frankrike beträffar”,
tilllägger han, ”förblev ända till århundradets
slut blomman av folket, adelsmännen, ohyfsade
och råa sällar. — Med ett ord, ordningen i hela
Europa är ännu feodal, och människorna tänka
liksom vilda starka djur knappast på annat än
att dricka, slåss och öva sin kropp.” Som vi
veta är den historiska verkligheten en helt
annan. Paris var redan på trettonhundratalet
det andliga livets medelpunkt i Europa, och på
tretton- och fjortonhundratalen ägde Frankrike
en ytterst förfinad målarkonst, främst
bokillustratörernas, beundrad och prisad av bland
andra Dante och Petrarca och ivrigt gynnad
av tidens feodalfurstar, som hertigarna av
Berry och Burgund, vilkas väldiga bibliotek
omfattade även alla de antika auktorerna av
betydelse. Taines förakt för gotiken med dess
”grumliga inbillning” och ”maktlösa trängtan”,
”utmärkande för ett av munkar och riddare
behärskat tidevarv”, liksom hans beundran för
högrenässansens Italien, där borgarpatricierna
”tillverka varor, driva handel och bankrörelse
och tjäna pengar som de ge ut som bildade,
tänkande människor”, har sin rot i hans egen
bildningsfiliströsa borgerlighet, som han
objektiverar och förhärligar. Rue har därför rätt,
när han ser Taines tro på en ”jämn”, successiv
utveckling, utan språng, som en avspegling
av adertonhundratalsbourgeoisiens
utvecklingsoptimism och det mekaniska förloppet som en
reminiscens av den
sjuttonhundratalsmateria-lism, som borgarna tagit i arv från sitt
revolutionära sekel. Det är också riktigt att Taine
ännu saknade blick för produktionens och
samhällsklassernas betydelse för det historiska livet
och därmed för den dialektik, som präglar
även konsten. Hans analyser av konkreta
historiska situationer blev därför i många fall
ensidiga och dogmatiska, trots att han principiellt
tillämpat en empirisk metod i stället för den
idealistiska.
Först med Marx når nu estetiken en rikare
verklighetskontakt, menar Rue — genom att
visa konstens avhängighet av
samhällsklasserna. ”Först Marx”, slutar han, ”viste
sam-fundslovene, altså historien som menneskenes
verk. På det grundlag bygger den marxistiske
kunstteori.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
