Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Blomberg: Konsten och klasserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTEN OCH KLASSERNA
förra, den alltjämt traditionella, har inte
förstått produktionskrafternas och klasskampens
betydelse för konsten, den senare lägger vid
dem all vikt.
Är då Rues estetik, eller den estetik han låter
skymta, densamma som Marx’? Den frågan
vill jag tills vidare låta anstå och skall i stället
söka pröva hans teser på det historiskt givna
materialet, den väg som Marx själv anvisat
som den enda tänkbara för varje hållbar
samhällsteori och för empirisk kunskap överhuvud.
Det förefaller mig, när jag går till hans egna
exempel, som om han från sina synpunkter
komme till lika ensidiga, schematiska eller
fullständigt oriktiga resultat som den gode Taine.
Mot medeltiden är han för övrigt lika kritisk:
”Feodaltidens konst var lokal. Var stad hade
sina skråmässigt avgränsade verkstäder, där
konsten drevs utan förbindelse med den övriga
världen. Den stod mest i kyrkans tjänst. Till
och med när den sökte sig annorstädes hän,
som till exempel till hoven, kom den icke
utanför kyrkans, den störste godsägarens,
maktområde, och var därför religiöst och moraliskt
lika snävt bunden vid kristendomen som
ekonomiskt vid skråna. — Måleriet i
feodalsamhället var blott ett led i arkitekturen, utan
självständighet, liksom den enskilde i
feodalsamhället var utan egen frihet.” (”Social konst”.)
Denna bild är så ensidig och överdriven att
den blir direkt felaktig. Feodalsamhället
skapades av stamhövdingar under
folkvandrings-tiden och fick sin rikaste blomstring inom det
landområde, som nu kallas Frankrike. På tolv-,
tretton- och fjortonhundratalen uppbars
kulturen inte endast av kyrkan, utan än mer av
de franska konungar och länsfurstar, som
konsekvent undandrogo sig kyrkans maktinflytande
och hävdade sitt världsliga oberoende. Konsten
blev en hovkonst även då den ännu bibehåller
de kyrkliga ämnena. Men därtill uppammades
en rent världslig konst, i synnerhet av
bokmålarna, som arbetade för furstarna och
skildrade deras liv. Det är ur deras verk,
minia
tyrerna, som det moderna stafflimåleriet
uppstått. Hertigen av Berrys ”Les tres riches
heures” innehåller ett kalendarium i färg, som
visar detta måleri i sin högsta blomning,
frigjort från arkitekturen, en realistisk tidskrönika
och en landskapsskildring, som verkar med
fullt moderna medel. Måleriet var vid denna
tid och redan långt dessförinnan ingalunda så
lokalt bundet, att det utvecklade sig ”utan
förbindelse med den övriga världen”. Alldeles
tvärtom! I det feodala Frankrike var
målarkonsten till den grad kosmopolitisk, att franska,
flamska, spanska och italienska målare
oavbrutet cirkulerade inte bara från den ena
staden och verkstaden till den andra, utan
också mellan de olika länderna, detta beroende
just på att de kallades till de tongivande hoven
i Paris, Bourges och Dijon från
Nederländerna, Italien, Spanien och vice versa.
Det är heller inte riktigt, att det endast är
den härskande klassen, som kommer till synes
i konsten. Det var det inte ens under antiken.
”Slavarna har naturligtvis inte återfunnit något
av sig själva i ’Venus från Kyrene’ eller ’ApolIo
från Belvedere’.” Nej, men i ”Sliparen” vid
Afrodites fot! Och det är långtifrån den ende
slaven i grekisk och romersk skulptur.
I den franska medeltidskonsten — i
fortsättningen väljer jag i likhet med Rue mina flesta
exempel från Frankrike — möta vi de livegna
bönderna, ”les vilains”, bakom plogen, vid
vinskörden och fårklippningen, ofta i trasiga
och lappade kläder — i det mest höviska av
epokens konstverk, ”Les tres riches heures
du duc de Berry”. Motiven för sådana
framställningar ha väl troligtvis varit ganska
blandade, i huvudsak förmodligen de höga
herrarnas lust att visa sin makt över de
underlydande. Ännu en faktor gör sig gällande med
konstnärens sociala ställning och sympatier.
Han kommer mycket ofta från de lägre
klasserna och visar sig då inte ha glömt sitt
ursprung. Men hans känsloläge är oftast
sam
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
