Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Blomberg: Konsten och klasserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BLOMBERG
mansatt och till stor del omedvetet. Den sociala
konsten, som verkligen förtjänar namnet konst
är ingalunda alltid så klar över sig själv, som
Rue vill göra gällande. ”Den söker bakom
människan”, säger han, ”den materiella
verklighet varav hon är bestämd. Det gjorde den
av bröderna Le Nain som målade ’Smedjan’
och ’Bondefamiljen’.” Han avser Louis, den
mellersta av de tre bröder, som under
sextonhundratalets förra hälft upprättade en verkstad
i Paris, blev hovmålare, medlemmar av
kungliga akademien, den yngste till och med adlad.
”Bondefamiljen” utmärker sig emellertid först
och främst genom sin elegiska stämning, sin
lyriska mollton och genom figurernas på en
gång undergivna och värdiga hållning. Det
vilar ett mj ukt silverlj us över deras gråa
fattigdom som ger den ett upphöjt skimmer, formellt
en reflex både från Velåzquez’ kungliga och
Murillos heliga familjer. Liksom hos bröderna
Limbourg faller en glans från slottet över de
låga kojorna. Samhällsordningen i Frankrike
var alltj ämt i stort sett feodal, men den överste
länsherren, konungen, gav dock bönderna ett
visst skydd mot herrarnas godtycke och spelade
även ut dem mot adeln, de hade inte heller
på samma sätt lösryckts från torvan, som deras
likar i England och Nederländerna, där
industrialiseringen hunnit längre. Vid århundradets
början ville som bekant Henrik IV ännu ge
varje bonde en söndagshöna i grytan. Sedan
försämrades böndernas ställning, och hos
Matthieu Le Nain några decennier senare äro
de rena maskeradfigurer, som uppträda för att
roa de förnäma. Den sammansatta stämningen
av resignerad värdighet och begynnande
samhällskritik hos Louis är uttryck för såväl
klassens som konstnärernas labila mellanställning.
Det är alltså tydligt att en samhällsklass får
sitt uttryck i konsten bestämt av det
komplicerade och föränderliga läget i en viss situation
— i Frankrike kom kungamaktens kamp för
rikets centralisering att spela en avgörande
roll — men även av konstnärens härkomst och
därigenom av hans personlighet.
Därför rymmer det inte heller hela sanningen
när rokokon hos Rue säges vara hovets och
adelns konst, en falsk och idealiserad bild av
aristokratien under den period då dess yttre
och inre förfall försiggick. Rokokons skapare,
Watteau, var son till en taktäckare, den
parisiska hantverkstraditionen ända från de gotiska
illuminatörerna lever i hans verk, han har
målat även bönder och småfolk i staden, han
höll sig långt borta från hovlivet i Versailles,
det var de förmögna borgarna som voro hans
beskyddare och mecenater, de radikala
litteratörerna hans vänner, och om hans konst
framträder som en drömsaga och ett skådespel är
den ändå mättad med tidens djupaste
verklighet, som rymmer både dödsaning och
livs-berusning, natur och förkonstling. Hans
efterföljare, Chardin, är ännu tydligare
borger-skapets målare, en de enkla tingens och
vanornas förhärligare. Rues marxistiska tolkning av
konstepokerna är tydligtvis minst lika
schematisk som Taines positivistiska. Den kulminerar
i analysen av romantiken:
”Romantikens uppgift var att få den del av
bourgeoisien för vilken dess verk äro
frambringade, att glömma att den mer och mer
blev en ren utsugarklass. I fullkomliga
färgorgier avledde hjältedikter, sagor, exotiska
stämningar folkens tankar från utsugningen.”
Det var emellertid den störste romantikern,
Delacroix, som i ”Den 14 juli” reste
barrikadmonumentet över revolutionen 1830 och
därmed gav ett mycket lidelsefullare uttryck åt den
revolutionära känslostämningen än någonsin
David hade gjort. Han målade väl knappast
den tavlan ”för att avleda folkens tankar från
utsugningen”. Konstnärer bruka nog inte heller
måla av sådana anledningar. Gros, som stod
på gränsen mellan klassicism och romantik,
skildrade Napoleons fälttåg med en
skoningslöst realistisk syn på krigets lidande och elände,
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
