Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Blomberg: Konsten och klasserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BLOMBERG
den frågan borde egentligen hela marxismen
och i synnerhet den materialistiska
historieuppfattningen tas upp till debatt. Det
förbjuder tyvärr utrymmet. Jag skulle tills vidare
vilja formulera saken så, att hithörande frågor
hos Marx och Engels fått en så fragmentarisk
eller allmän och abstrakt utformning, att deras
uttalanden inte ge tillräckligt material för en
bärkraftig estetik, liksom att de mycket lätt
kunna missförstås. Engels själv har i ett brev
till Mehring framhållit, att vid härledandet av
de ideologiska faktorerna ur de materiella, de
ekonomiska fakta kommit så helt i förgrunden,
att det sätt varpå de mänskliga åskådningarna
utformats (alltså också de konstnärliga) blivit
negligerade. Framför allt Marx var övervägande
intresserad av samhällets ekonomiska struktur
och behandlade den ”ideologiska
överbyggnaden”, där konsten i allmänhet likställes med
religion, politik och juridik, utan skarpare
gränsdragningar eller nyanser. Engels var som
bekant mena kulturhistoriskt inriktad och sökte
med öppen blick för de svårigheter, som yppade
sig vid den konkreta tillämpningen, komplettera
den geniala kulturfilosofi, som hans vän dragit
upp riktlinjerna för. Men också hos honom
äro konsten och konsthistorien styvmoderligt
behandlade. Det ges alltså mycket rum för
ett godtyckligt, ensidigt och dogmatiskt
till-lämpande av marxistiska idéer på detta fält,
som ännu är så föga odlat. Den materialistiska
metoden kan lätt bli vad Engels tycks ha
förutsett: i stället för en vägledare vid studiet av
historien en schablon som stympar den
historiska verkligheten.
Marx grundar sin läna på en djupgående
analys av det kapitalistiska samhällssystemet,
en analys som visat sig vara lika skarpsynt som
framsynt. Men han vidgar denna sin
samhälls-lära till en historiefilosofi, och här yppa sig
vissa svårigheter. Det kapitalistiska samhället
är ett historiskt samhälle, begränsat i tiden.
Det kan visserligen sägas att den kapitalistiska
samhällsformen sträcker sig mycket längre
tillbaka än det borgerliga samhället och även
omfattar tidigare samhällstyper, som de
feodala och antika. Alla dessa samhällen ha varit
klassamhällen. Marx och Engels börja också
sin strids- och programskrift ”Kommunistiska
manifestet” med den revolutionära satsen:
”Historien om alla hittillsvarande samhällen
har varit historien om klasskamp.” I en engelsk
upplaga av manifestet fyrtio år senare (1888)
måste Engels revidera denna sats i en not,
där han förklarar att historia betyder skriven
historia, ty under mellantiden har
utforskningen av det förhistoriska samhället, som
ännu 1847 var nästan okänt, på olika platser
i världen återfunnit kommunistiska former för
mänsklig gemenskap. Före klassamhället skulle
det alltså ha funnits ett klasslöst samhälle. Och
efter klassamhället måste det med inneboende
nödvändighet komma ett samhälle utan klasser,
det är på en gång marxismens teoretiska
grundsats och praktiska slutmål, som Marx
triumferande har uppställt i inledningen till sin ”Zur
Kritik der politischen Oekonomie”:
”De borgerliga produktionsförhållandena
utgöra den sista antagonistiska formen för den
samhälleliga produktionsprocessen — de
produktionskrafter som utvecklas i skötet av det
borgerliga samhället skapa samtidigt de
materiella möjligheterna för en lösning av denna
motsättning. Med detta sociala system bringas
därför det mänskliga samhällets förhistoria till
ett slut...”
Om nu Marx, i den absoluta mening som
Rue hävdar, visat konstens liksom all annan
kulturs ”avhängighet av samhällsklasserna”
måste då inte följden bli att konsten —
liksom all annan kultur — kommer att försvinna
i och med klassernas försvinnande? Och om all
konst är ett uttryck för den härskande klassens
ideologi, hur kan det då finnas någon konst,
när det inte längre finns någon härskande
klass?
Som vi ha sett låter Rue den nya estetiken
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
