Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Blomberg: Konsten och klasserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTEN OCH KLASSERNA
förutsätta den producerande, den skapande
människan. Men skapa är att urskilja, minnas,
välja, uppfinna — med hjälp av må vara
primitiva idéer och föreställningar. Det kan synas
som om vi då ytterst kom tillbaka till den
metafysiska frågeställningen. Eller är
skaparkraften förklarad med den marxistiska
definitionen av ”frihet som insedd nödvändighet”?
Det problemet kan inte här tas upp i hela dess
vidd. Jag vill bara framhålla, att Marx vid sj älva
den historiska utgångspunkten för sin
materialistiska historieuppfattning synes sväva mellan
två huvudsynpunkter: människorna som själva
skapande sina materiella livsbetingelser och
de materiella existensmedlen som betingande
människornas liv. På följande sidor kommer
han emellertid fram till formuleringar, mycket
lika dem som han senare ger en definitiv
utformning i ”Zur Kritik der politischen
Oeko-nomie”, i det han säger, att samhällsformen
och staten bygga på bestämda individers
livsförhållanden, individer som handla och
producera på ett materiellt sätt, det vill säga under
givna begränsade förutsättningar och villkor,
materiella till sin natur och oavhängiga av
deras vilja. Det är i direkt polemik med den
tyska idealismen, som han strax därefter
kommer fram till sin sats: ”Det är inte
medvetandet som bestämmer livet, utan livet som
bestämmer medvetandet.”
Marx är revolutionär. Han önskar
lidelsefullt en omvälvning av det rådande
samhällssystemet. Därför vänder han sig också mot
de härskande idéerna, i synnerhet den tyska
idealismen, som vill ge det bestående samhället
det eviga förnuftets hävd. Genom att visa att
idéerna liksom alla andliga företeelser endast
äro reflexer av den materiella
produktionsprocessen och förändras med den, vill han
undergräva den härskande ideologi, som sökt göra
sig sakrosankt för tid och evighet.
Men då revolutionen skall genomföras fordras
människomas bistånd, deras idéer och deras
handling. Det mekaniska reflexförhållandet
utbytes mot ett dynamiskt: de förändrade
ekonomiska förhållandena ge spontant upphov till
revolutionära idéer, som i sin tur verka
omvälvande på samhällsformerna. I sin dialektik
ger Marx människorna och deras andliga
skapelser den aktivitet tillbaka som han fråntagit
dem. Citaten visa hur än den ena, än den andra
uppfattningen överväger. Hos efterföljarna
kollidera de ibland ohjälpligt i samma sats.
Motsägelsen hos Rue, att människan både
är och icke är underkastad naturkrafterna,
kompletteras av en annan, nämligen att det
andliga och det kroppsliga arbetet, skilda åt
genom klassfördelningen, utvecklas var för sig.
Nu är det ju en marxistisk grundtes, att det
materiella produktionssättet, alltså även det
kroppsliga arbetet, oavbrutet påverkar det
andliga och att detta i sin tur — som Engels
framhöll — verkar tillbaka på sin materiella eller
ekonomiska bas. Det andliga och det
kroppsliga arbetet kunna inte av en konsekvent
marxist betraktas som från varandra fristående
utvecklingskedjor ens i det mest utpräglade
klassamhälle. Han förfaller ju då till samma
abstraktioner som han anklagar sina
motståndare för.
Att den marxistiska kulturfilosofien i praxis
på detta sätt ibland skär sig mot teorien kan
som sagt i någon mån förklaras av, att den
själv är — vad den också ger sig ut för att
vara — ett praktiskt kampmedel. Men i fråga
om estetiken, där den sociala och politiska
kampen inte har samma omedelbara betydelse,
bero motsägelserna lika mycket på en
otillräcklig analys av det givna materialet.
För att markera skiljepunkterna i Rues
konstuppfattning och min egen utgår jag från
hans yttrande, att miljön inte är någon
omgivande natur, utan samhället, som uppstått
genom att naturen underordnats
produktionslivet och naturkrafterna förvandlats till
produktionskrafter, som ensamt påverka
män
3. — BLM 1941. IV.
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
