Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Förkylningspatienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN BARTHEL
FÖR K Y L N I N G
S-PATI E NTE N
Framemot klockan tio har solen äntligen
arbetat sig upp ordentligt på klara himlen,
över bergåsen på andra sidan den frusna
ängsmarken. Då faller solskenet in genom östra
fönstret och på väggen mittemot sängen står
en rektangel av gyllenljus, rutad av
fönster-spröjsamas skuggor. Utanför fönstret hänger
en grönmålad fröholk med hampfrö åt
småfåglarna, och dess skugga dinglar mitt i
solljusfläcken. Den är ständigt kringfladdrad av
fåglar och när de för korta ögonblick slår till
på ringen, som löper runt holken, hörs hitin
ett ibland klirrande, ibland fint klingande
ljud. Tapeten är gul med ett mönster av röda
rosor. Där solljuset ligger, blir den varmt
honungsgul och rosorna glöder. De små
fågelskuggorna fladdrar fjärilstyst bland de röda
rosorna och genom fönstret hörs det fina
klingandet från fröholken. Det är ljudlöst i
huset, jag är ensam hemma.
Jag är förkyld och ligger till sängs.
Det är mest talgoxar och kärrmesar, som
besöker holken, någon gång en blåmes eller
nötväcka. Några domherrar har vi inte sett
här ännu och de kommer för resten inte till
holken.
Varje förmiddag, när jag ligger här i sängen
och ser solfläcken först breda ut sig på den
gula rosentapeten, breder samtidigt ut sig i
mitt bröst en milt spinnande värme och det lyser
upp i hjärnan av ett minne, som alltid ger mig
samma sprittning av glädje. Det är minnet av
en solbelyst sjöbodgavel i Stora Nassa. Jag var
femton år och det var första gången jag såg
ytter skär går den.
Vi seglade ut från Sundsviken på Värmdö
med en stor, vitmålad koster. Färden hade varit
länge på tal och blivit uppskjuten gång på
gång, den var omsorgsfullt planlagd och
förberedd, den var en mycket stor händelse. Halva
sommaren hade redan gått och kostem hade
bara legat där för svaj vid sin boj. Men den
dagen kom vi i väg och mot aftonen gick vi
in till Berg på Möja. Där köpte vi segelgarn
och krok till torskrev i Kalle Petterssons lilla
handelsbod uppe i Östergården och där kom
Brunström ombord. Han skulle med ut, vi skulle
fiska.
Brunström var inflyttad ålänning, en
gammal skärkarl. Liten, vitmustaschad, ekorrögd,
mjuk och kvick i rörelserna. Det finns ingen
nu, som kan locka alfågel så som han kunde.
Det var en vacker högsommarkväll och vi
hade medvind. Men när vi hade släppt de stora
öarna och passerat Roskären och kommit ut
på fjärden, började brisen domna och den vita
kostern gled allt långsammare utåt. Brunström
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
