Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Förkylningspatienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRKYLNINGS PATIENTEN
sjöng med sin åländska brytning och med hög
och klar röst en vacker gammal kolportörsvisa.
Det går ett rop från pol till pol
att alla vilja opp
och sola sig i lyckans sol
på livets högsta topp.
Fjärden låg vidöppen i solnedgångsfärger
och på avstånd flöt de ljusa skären.
Utskärgårdarna förtonade i horisonten där ute.
Man samlar gods, man samlar guld,
man lägger skatt till skatt.
Men när man väl fått famnen full,
då är det redan natt.
Mina ögon var trötta av allt solglinder och
ansiktet hettade efter den dagslånga
luftspol-ningen. Men den döende brisen smekte
kinderna och lätta rysningar av kvällssvalka och
sömnighet krusade huden över rygg och lår.
Bakom Brunströms sång hörde jag måsarnas
jämmer inåt Roskär och det allt svagare
porlandet kring rodret, och genom min andliga
väx tv är k anade jag en hög, mystisk skönhet,
som jag ville lyfta mig till och helt omfatta
med min känsla.
Man handlar som man skulle bo
på jorden evigt, men
hur Du än vill om saken tro,
Du är en gäst, min vän.
När min bror och jag måste krypa ner
i skansen och lägga oss, var vi ännu bara mitt
i fjärden, vid Vitharan, och Stora Nassa
skärgård var en utsträckt och mjuk kontur ute
i sommarnatten.
Det var stilla, när jag vaknade, och solen
sken in genom ventilen över kojen. Jag kom
genast ihåg var jag var, satte mig klarvaken
upp och såg ut genom ventilen. Då
upplevde jag det, som aldrig dör i mig och som
ännu värmer i bröstet. Rakt fram såg jag en
rödmålad sjöbodgavel, som glödde, som brann
i morgonsolen. Den speglades i hamnens glind-
rande vatten och vita vingar glimtade och
luften ljöd av måsarnas ivriga kackel och
tärnornas skärrande och det var tidigt, tidigt.
Jag drack in upplevelsen genom ögonen, den
sköljde ner i kroppen, trängde på under huden,
hettade och kittlade, fyllde mig helt och till
gränsen för smärta med brinnande lycka.
Jag var yr, men jag kröp tyst i byxorna utan
att väcka min bror, lyfte luckan, kom upp på
däck och tassade i land. Sjölukten stack fränt
i näsborrarna. Den tidiga, friska morgonen
klingade av måskackel och tärnskrän.
Jag gick runt den närmaste stugan och följde
en knagglig stig bakom sjöbodarna. Vid en
hopsjunken brygga låg plötsligt en skötbåt och
i den satt en ung karl i blåblus och gula
ölje-byxor. Han hade lagt en åra tvärsöver båten,
dragit en fylld sköte över åran och satt och
redde strömming. Hela båten flammade av
strömming, det var därför måsarna var så
ivriga. Över bergknallarna löpte en gistgård
med nygistade, ännu våta nät. Där gick en
storväxt gubbe i en gammal svart filthatt, plockade
brun, blank tång ur näten och piskade bort
kvarsittande fiskfjäll med en skalad vid ja. Jag
förstod att det var Antegubben, jag hade hört
mycket talas om honom. Han hette Anders
Österberg och hade bott hela sitt liv i Nassa.
Numera bodde han där ensam- Fiskaren i
skötbåten var hans sonson, men han bodde inne
på Möja.
Jag hade stannat och båda tittade på mig.
Då kom jag ihåg någonting och skyndade mig
tillbaks. När jag kom ner till kostern, saktade
jäg stegen och smög mig ombord försiktigt för
att inte väcka någon och för att däcket var
halt av dagg. Under en av bänkarna i
sittrummet låg en literbutelj med mjölk, inlindad
i en våt trasa. Den hade Aiites dotterdotter,
som var gift och bodde på Sund, skickat med
mig. Jag gick bort till gubben och hälsade och
bockade och lämnade honom mjölklitern. Han
skrockade belåtet:
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
