Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Förkylningspatienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN BARTHEL
det var vad som sysselsatte mina tankar, och
det satt länge kvar som en skam.
Den gången var det nog bra nära i alla fall.
Det var många gånger det var nära, det är
mycket man har överlevt. Det mesta är glömt
nu. Men ett tillbud kommer jag detalj klart ihåg
och jag blir kuslig till mods, när jag tänker
på det. Det var på vårvintern. Vi åkte kana
över de isiga hällarna uppe på ett brant berg.
Jag slant och for åt fel håll och rutschade utför
en avgrund på fyra meter. När jag flög över
branten, sög jag tag i en trädgren och kände
mig räddad för en kvarts sekund. Men den var
torr och knäcktes som en sticka och jag for
ut i rymden. Jag minns med glasklar tydlighet,
hur jag just då såg en granstubbe rätt under
mig. Men det var ingen vanlig granstubbe.
Granen var inte fälld, den var nerbruten av
stormen, och stubben var bara ett knippe
spjut-vassa, uppstående spilor. Adjö! tänkte jag,
kort och gott. Mer hann jag för resten inte,
för sedan satt jag i snön med stubben mellan
benen och en av spilorna hade skrapat mig
litet på hakan bara. Jag blir kall om ryggen
ännu, när j ag tänker på hur det skulle ha varit
att dunsa ner rätt på stubben. Litet bättre fart,
en fot längre fram bara. Fy fan!
Den där stubben var någonting riktigt
påtagligt illasinnat, därför minns jag det
tillbudet, medan jag har glömt så många andra.
Det brukar ju inte vara så mycket att minnas
i allmänhet. Numera är dödens kalla andedräkt
i de flesta fall synonym med fläkten från den
bil, som rusar förbi just som man ska till
att svänga över gatan, och vad är det att
minnas? När jag var barn, fanns det också
bilar — äldre är jag min själ inte — men
de måtte inte ha varit vanliga, för jag har
inga minnen av dem, och några fartvidunder
var det säkert inte. Vi fick nöja oss med att
hänga bak på vagnar och droskor, och det var
sport, det också. Den verkliga sporten var att
hänga bak på roslagsböndernas skrindor, när
de körde från stan på lördagseftermiddagarna.
Det var faktiskt farligt.
Varje lördag var bönderna inne i stan och
gjorde affärer. De använde sina höskrindor,
som de lyft stegarna av, så att de körde med
bara flaken. Bakom körsvennen låg alltid ett
fång hö och några havretornistrar. När de
mot aftonen kom utkörande från Roslagstull,
var de flesta av dem fulla, och det blev alltid
kappkörning. Det evenemanget missade man
sällan. Det var en sport för stora grabbar att
hänga bak där. Det var faktiskt farligt, inte
bara därför att man riskerade piskslängar av
bönderna, utan därför att det verkligen gick
undan. På raksträckorna blev det galopp så
löddret fladdrade om hästmularna. Bönderna
sjöng och hojtade och svepte med piskorna.
Vägen var inte asfalterad och vagnarna hade
inga fjädrar. Deras rörelser var våldsamma
och oberäkneliga och det skramlade och
dundrade som av kanonvagnar. Jag måtte aldrig ha
vågat mig på det där, det skulle jag säkert
ha minne av i så fall. Det var väl så att innan
j ag blev stor grabb, hade bönderna hunnit byta
ut skrindoma mot fordbilar. Jag vill tro, att
det var orsaken.
Vanliga vagnar och droskor var för resten
tillräckligt riskabla. Det hände sig en gång,
när jag och min bror hängde bak på en
fjädervagn, som skumpade fram med några
kilometer i timmen, att min bror släppte taget och
blev liggande på vägen med brutet ben. Det
blev ambulans — bilambulans — med
uniformerade brandsoldater, som bar honom på bår.
Samhällets ungar samlades blixtsnabbt och jag
hade en stark ställning, jag var ju den enda
som kände hela historien. Men vad som
verkligen gjorde intryck på mig, det var att min
bror fick en hel burk mandelformar med sig
i ambulansen, när han for. Då förstod jag, att
det var någonting allvarligt.
Mandelformar tycker jag för resten
fortfarande om. Kakor ska vara knapriga.
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
