Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Barthel: Förkylningspatienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRKYLNINGS PATIENTEN
filten gled av. I den tidigaste bleka gryningen
vaknade jag på allvar av att jag frös. Då steg
jag upp och gick ner till båten för att koka
kaffe och få värme i kroppen. Småfåglarna
hade inte kommit i gång än, det var bara
trastarna som visslade inne på ön. När jag
kom ner till båten, stannade jag och stod en
stund stilla. Båten var helt och hållet fylld av
vatten och durkarna flöt. Fören stod mot
berget, men under aktern var det djupt, och
där återstod inte mer än en centimeter av
bordläggningen ovan vattenytan. Viken låg stilla
och ljusgrå, ett lätt dis svävade som imma över
ytan.
Seglet och matgrejorna hade jag på land,
men både skopan och kastrullen låg under
akterbetten och något annat fanns inte att ösa
med. Den minsta vickning på båten eller det
minsta skvalp i vattnet kunde få aktern att gå
under ytan och båten att sjunka till botten, och
sedan skulle jag ingenting kunna göra utan
hjälp, ekan var för tung. Och någon annan
människa var inte att vänta till Munkö, det
kunde dröja dagar.
Långsamt och rysande klädde jag av mig.
Jag svor inte, jag rörde mig tyst och försiktigt
för att besvärja makterna. Sakta, sakta gick
jag ut i det kyliga vattnet, kyligt så
bröstvårtorna styvnade. Det gör ont att stiga
barfota på de skrovliga, vassa urkalkhällarna och
jag måste stödja ordentligt på fotbladen, fick
inte riskera en oförsiktig rörelse. Det kunde
ändå inte hjälpas att jag gjorde ringar i vattnet,
små miniatyrsvall som skvalpade mot ekans
reling. Botten stupade brant — innan jag
nådde aktern, stod mig vattnet redan upp
under armhålorna, det blev svårt att hålla
balansen. Men ett steg längre måste jag. Jag
höll andan och trevade försiktigt efter stöd för
högra foten och kom plötsligt ner till hakan.
Men balansen klarade jag, och genom att nu
ta in luft och häva mig på tå kunde jag sticka
in vänstra handen över relingen och få grepp
om skopan. Sedan var det att sjunka ner på
vänstra fotstödet och dra tillbaka höger fot
och börja ösa. Varsamt de första hundra
skoporna, sedan allt vårdslösare och med
stigande ilska. Det var full dag, fåglarna
kvittrade och brisen började dra, när ekan äntligen
flöt lätt igen. Då plockade jag ombord alla
grejor och rodde runt till östra viken, som
var grund som hamnen där hemma. Jag hade
länge svårt för att lägga en båt på djupt vatten
sedan. Det var slut med barndomens
oreflekterade tilltro till tingen och elementen.
Nu kom Gunnar upp och tände lampan åt
mig och sitter och pratar en stund. Han påstår
att det redan är nitton grader kallt ute.
Han talar om att hararna ännu inte har rört
asparna vi fällde åt dem. Att räven har gått
sin rond som vanligt längs stränderna i natt.
Och att en älg har varit nere vid hygget. Han
har gått ut så långt som till vassen, men där
har han halkat med ena klöven på isen och
vänt och gått upp i skogen igen.
Jag talar i gengäld om, att jag känner mig
bra mycket bättre, att snuvan är över och nu
är det bara halsen.
— Du ska. snart få middag, säger han, när
han går.
Jag avhåller mig från att fråga, vad vi ska
få. Något ska man ha att ligga och vänta på.
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
