Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-]ohansson: Den sociala novellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SOCIALA NOVELLEN
Att dessa tre nämns här beror av vissa skäl,
andra skall möjligen föredra andra. Sådant
beror till en del på personlig smak. Ingen skall
dock förneka dessa tres storhet. De är helt
olika varandra, de står var och en bakom
sin särart av novellen, och novellen över hela
världen har tagit ett djupt intryck av var och
en av dem. Man skall kanske kunna iaktta att
Maupassant varit den, som av de tre hos oss
betytt mest, ehuru Tjechov onekligen legat
svenskens kynne närmare, under det att Tolstoj
som novellist oförtjänt kommit i skuggan av
Tolstoj som romanförfattare. Betydelsen av
dessa författare har helt enkelt varit så stor,
att man i Sverige skulle kunna ta nästan vilken
som helst ambitiös nyare novell — efter 1900,
i vissa fall ännu tidigare — och ange hos
vilken av de tre dess författare en gång har
skolats som novellförfattare. Detta har skett
icke endast i formellt avseende. Det har också
skett i fråga om innehållet, i fråga om
novellernas tendens, novellernas anda.
Maupassant har hos oss kommit att betyda
mest. Till stor del har det säkerligen berott på
ämnesvalet, till en del på den bestickande
klarheten hos Maupassant. Han har förefallit
lätt-tillgängligast, men har kanske varit svårast.
Kärleken är hans ämne. Dess komplement heter
åldrande och död. Hos Maupassant märker man
aldrig den ansträngning, som alltid ligger i
att skriva en verkligt framstående novell. Han
liknar på något sätt naturen själv, är lika
självfallen, lika grym, lika brutal, är lika
blyg, men allt detta på ett fullkomligt
självfallet sätt. Dessutom är han sinneseggande.
Han kan visserligen vara oemotståndligt
skamlös, han är kallblodigare än vår barndoms
Buffalo Bill, men han kan också vara känslig
som den blygaste konfirmand, och han är allt
detta på en gång. Hur skyhögt står han dock
icke över den uppfattning, som man haft och
har om honom som författare till
”ungkarls-noveller”! Så skabrös som en vilkensomhelst
Maupassantepigon tillät sig aldrig Maupassant
att vara, trots att han kunde balansens alla
lagar i konsten. Maupassant var väl ingen
teoretiker, icke social, icke tänkare. Han var
blott ett genialt barn i en fransk brottares
gestalt. Fastän småborgarens novellist var han
ohämmad när det gällde att återge allt, vad
han såg. Han tycks obunden av miljöer, kan
samtidigt (”Gammelfar”) skriva en av
världslitteraturens förnämsta bondenoveller, en
fruktansvärd social satir (”Fettpärlan”) eller en
novell av skabrösaste Boccaccioslag
(”Mar-roca”). Maupassant är en oerhört modem
företeelse, sjuk med svällande muskler. Hans
skärande och ändå korrekta sätt att tala om de
djupaste hemligheterna är nutidsmänniskans.
Trots >allt föreställer jag mig personligen aldrig
Maupassant som den sjuke, oupplösligt
förbunden med den alltför berömda Horla. Jag
kan fortfarande ej läsa ”Horla” utan att må
illa, känna mig själv på god väg att bli
vansinnig, och jag förstår mer än väl att det är
en stor analys av en vansinnigs tillblivelse.
Men Maupassant är för mig framför allt frisk,
i all sin hyperkänslighet sund. Uppfattningen
av honom som ”den kultiverade vilden” (den
stammar troligen direkt ur novellen ”Kärlek,
tre sidor ur en jägares dagbok”) är en floskel.
Han är friskare än en kultiverad vilde, som
är en dekadent företeelse. Och Maupassant var
icke dekadent. Det är en snedvriden
uppfattning av honom och framför allt av hans konst.
Det är grovpsykologi av författare till
gazett-noveller, till ”ungkarlsnoveller”, och klåpare
i erotiska noveller, som kastat ett lättfärdigt
skimmer över den store Maupassant. Han själv
förmådde med den största känslighet kanske
någon författare någonsin haft återge icke
endast den ytligaste kärlek, utan också den
äktaste dygd, den precisaste natur, det djupaste
allvar.
Skillnaden mellan Maupassant och Tjechov
är så iögonfallande att man gott kan betrakta
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
