Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-]ohansson: Den sociala novellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
dem som skolexempel på två fullkomligt olika
sätt att skriva noveller. Livsnovellens författare
Maupassant behövde oftast ett helt
människoliv som motiv för att kunna skriva den kortaste
novell. Situationsnovellens författare Tjechov
behövde endast en mycket obetydlig händelse.
Ibland använde han till sitt ämne bara en
stämning. Där fransmannen låter sin korta historia
rusa ut i en våldsam klimax, saknar ryssens
novell vanligen någon som helst tillspetsning.
Han har biograferat ett själstillstånd, tecknat
en situation. Tjechov är härvidlag skenbart
konstlösare, men det är säkerligen svårare att
skriva en verkligt stor novell av det stoff
Tjechov vanligen rörde sig med än av det
Maupassant använde. Ingen direkt spänning,
ingen direkt handling, icke mycket yttre
skildring, icke mycket kropp, inte några våldsamma
lidelser, utan en smula miljö, en smula
stämning, litet ironi — känner vi icke här igen
störstparten av de svenska novellerna, där
dessa till och med är som allra bäst? Och dock
har Tjechov av detta den ryska medelklassens
ganska glanslösa livsstoff skapat inte endast en
räcka av världslitteraturens märkligaste
noveller, utan en hel novellart, som stått som
skolbildande för litteraturen. Situationsnovellens
eller den ironiska samhällsnovellens författare,
aldrig omedelbar som Maupassant, är han
heller aldrig så överraskande. Verkan av en
novell av Tjechov blir väl sällan riktigt så stor
som av en novell av Maupassant eller Tolstoj.
Mycket är dock finare, ”själsligare”. Av
Tjechov finns ett tjugutal noveller i olika till
svenska översatta böcker, noveller som den
långa ”Stäppen”, den ytterst korta ”Sov!”
eller ”Ja se tågpassagerare”, som man läser
om och om igen och aldrig kan upphöra att
djupt älska och beundra. Man skulle aldrig
kunna tänka sig Maupassant som en svensk
författare; med Tjechov skulle man dock kunna
göra det. Den lilla olyckan i en novell hos
Tjechov är kanske när allt kommer till mera
svensk än den stora olyckan hos Maupassant,
och om det icke alltid är fråga om just olyckor,
lyder även de andra motiven samma
jämförelse. Vill man skapa sig en föreställning
om hur stor författare Tjechov verkligen var,
behöver man endast i vårt svenska myller av
noveller se våra egna författare halka på ett
liknande novellstoff som det Tjechov använde
till sina största, så driftbilliga noveller.
Med Leo Tolstoj är förhållandet annorlunda.
Den ryska litteraturen, som är
samhällsskild-rande, skulle ha haft lätt för den sociala dikten,
som kanske i Tolstoj kunde ha fått sin allra
största uttolkare, om ej särskilda privata
förhållanden hos Tolstoj tillkommit. I stället blev
Tolstoj författaren till den religiösa, den
”moraliska” novellen. Man skall här ej missförstå,
om Tolstoj kallas författaren till den religiösa
novellen. Ordet täcker väl icke allt hos honom,
men det täcker dock det verkligt stora hos
Tolstoj som novellist. Han längtade säkerligen
efter ingenting så som att vara en sedelärande
författare för allt folk på jorden, men han
råkade därtill vara en av de största konstnärer
bland författare, som någonsin funnits. Den
religiösa novellen lyfts hos Tolstoj till en höjd,
som ej mycket erinrar om de välmenande
försök som gjorts och görs i religiös litteratur lite
varstans i världen. Han vill skildra människan
fysiskt och moraliskt. Att han lyckas i
huvudsyftet, som är det senare, beror på att han i så
hög grad mäktat just det förra. Även ateisten
måste nog därför läsa Tolstojs religiösa
berättelser med en alldeles särskild sinnets
njutning. Tolstoj hade därjämte en extra rättighet
att moralisera. Han är en rucklare, som blivit
from. Om man skulle tänka sig Fan som
gammal omvänd till munk, skulle han troligen
likna Tolstoj. Denne har tillräckligt av den
gamla skepnaden i behåll för att man alltfort
skall ta hans kamp på allvar. Vi förmår oss
heller icke att le åt det som i annat fall skulle
te sig löjligt i en novell som ”Kreutzersonaten”,
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
