Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-]ohansson: Den sociala novellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SOCIALA NOVELLEN
vi grips av ”Fader Sergius”, och om den långa
”Kosackerna” skall kallas en novell, så står den
för mig över en roman som ”Krig och fred”.
Vi imponeras kanske ännu mera av Tolstoj s
allra kortaste noveller, exempelvis en som
”Aljosha”. Här är ett fullkomligt
mästerstycke — pojken som blir dräng hos
köpmannen, fadern tar lönen, och när pojken äntligen
upplever sitt livs första stora händelse i
kärleken till köksan, förbjuder fadem av egna
bekvämlighetsskäl Aljosha att gifta sig. Aljosha
skall skotta snö på taket, faller ner och dör.
I sin fromhet finner han då allt utomordentligt
riktigt och väl. Han inser att fadem haft rätt,
att alla utom han själv, den livegne pojken,
haft rätt. På fyra fem boksidor har Tolstoj
här skapat en av de sublimaste realistiska
noveller som skrivits. I sina största ögonblick
förefaller också Tolstoj som världslitteraturens
enklaste författare, han kan förstås av var och
en. Vad han vill är att lära ut religion, vara
författare till små sedelärande berättelser. Hans
novellers bländande konst övergår också då
det mesta av vad han gjort. En rysk greve i en
kokett bondetoga står Leo Tolstoj för oss som
den religiösa novellens möderne skapare.
II
Övergår vi från världslitteraturen till den
svenska litteraturen skall vi utan tvivel finna
ett antal noveller värda stor uppmärksamhet.
Det är framför allt i den historiskt-romantiska
berättelsens art, som Sverige, främst tack vare
ett par av sina största författare, nått högt.
Här avses främst Strindbergs ”Svenska öden
och äventyr” och Heidenstams ”Karolinerna”.
Selma Lagerlöfs, det tycks mig, bästa bok,
”Troll och människor”, innehåller några mycket
stora noveller. Hjalmar Söderbergs bästa
novelletter, särskilt ”Pälsen”, resignationens blomma,
Pelle Molins romantiska Ådalskrans, någon av
Almquists allmogeberättelser, ett antal noveller
av några av våra kända nyare författare samt
ytterligare enstaka lyckokast av många olika
författare skulle man säkert kunna framdra. Trots
allt är de framstående samlingarna noveller
långt färre än romanerna, fastän man skulle
kunna tycka, att det borde vara tvärtom.
Novellen har icke legat så väl till för oss på
ett särskilt sätt lyriska svenskar. Vi har tappat
bort oss, gått vilse bland tomtar och troll. Vi
har vandrat fram lite skogsblinda, och vetat
varken ut eller in, i den mumlande svenska
skogen. Och under tiden har vi, i allra bästa
fall, sjungit vackra visor. Våra författare har
skapat den stora, svenska lyriken.
Det har funnits högst få undantag, när vi
har kunnat lägga handen på en svensk novell
och säga: denna har icke kunnat skrivas annat
än i Sverige av en svensk. Det har varit när
det gällt några av våra allra egnaste
motivkretsar, det har varit när det gällt de
historiska minnena som hos Strindberg och
Heiden-stam. Det har varit när det gällt den svenska
sägnen som hos Selma Lagerlöf. Det har varit
när det gällt trolldomskonst och den svenska
naturen, även denna senare nästan trollbundet
svensk, som hos Dan Andersson och Pelle
Molin. Men utom dessa områden har den
svenska novellen, där den varit ambitiös och
icke direkt dålig, gärna visat sig intellektuellt
efterapande, icke naturligt och självfallet
svensk, icke nyskapande. Vi har där i
tusentals versioner kunnat studera skolorna
Mau-passant — Anatole France — Tjechov. Mera
sällan har det varit Tolstoj, vilken senare, utan
originalets personliga patos och konflikter, helt
enkelt är oplagierbar eller skulle bli i det
närmaste oigenkänniig. Och hans själsbrottningars
speciella egenart har icke passat oss svenskar.
Den svenska novellkonstens dilemma har
också genom påverkan av nämnda
novellist-skolor kommit att bra mycket närma sig en
katastrof. Detta har haft sin orsak i nästan allestädes
närvarande konflikter med det speciella svenska
nationalkynnet. En medlem av Maupassant-
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
