Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-]ohansson: Den sociala novellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
har själva stått inuti detta skeende. Vi har haft
svårt att se det. Det är likväl endast med
litteraturens hjälp jämförelser kan göras, och
den av det praktiska livets män så föraktade
dikten blir till slut den enda, som kan lämna
slutredovisning. Av sociala meddelanden,
statistik och index vet vi likväl efteråt ingenting
om människorna. En enda framstående
skönlitterär bok om en klass, en miljö eller en
yrkesgrupp, ger ojämförligt mera än alla de
rapporter ämbetsverken med allt vad ambitiöst
och nödvändigt arbete heter kan åstadkomma.
Vår svenska arbetardiktning har varit ett
uttryck inom litteraturens område för denna
sociala omvandlingsprocess, som ägt rum i
Sverige. Det står väl numera klart, att denna
diktning icke uppstått av en ren händelse. Den
har tvärtom haft bakom sig något för Sverige
speciellt. Den har icke berott på, att en grupp
författare helt plötsligt har börjat skriva. Den
har tvärtom stammat ur det litterära
uttrycks-behovet hos en helt ny klass av svenskt folk.
För endast femtio år sedan bestod störstparten
av dessa samma folkgrupper fortf arande av nära
nog analfabeter. För ännu kortare tid sedan
saknade dessa folkgrupper all den erfarenhet, som
kunde skapa någon inom nationen märkbar
kulturell delaktighet. Arbetarklassen stod i
opposition mot samhället. Ur denna rot skapades till
en början klassdikt, icke nationell dikt. Då
skapades, i arbetardiktningens barndom, en
dikt avsedd i första hand att föra klassens
agitatoriska talan, avsedd att tala till och gälla
ensamt arbetarklassen. Sedan dess har
arbetar-diktningen kommit att gälla nationen.
Ursprunget i klassen har väl i bästa fall
behållits kvar. Men från denna plattform har
de skilda författarna talat på alla svenska
människors vägnar. ”Social” litteratur har väl
alltid funnits, då dikten alltid i någon mån har
färgats av samhället. Men först på allra senaste
tid har hos oss fötts en litteratur, räknad med
och bedömd som dikt, som kunnat presentera
alla sociala skikts människor inifrån, ej längre
endast de övre klassernas. Det har börjat bli
begripligt, att även denna litteratur bör räknas
som konst, ej endast som ett klassens uttryck,
enstaka händelser i litteraturen, tillfälliga
utslag av någon naturens nyckfulla lek. Man
vill tvärtom av en tankegång som den
ovanstående gärna sluta sig till, att just ur det
svenska folkdjupet skall stiga en den svenska
diktens fortsättning.
Här skall icke pläderas för det litterära
eller litteraturhistoriska värdet av den svenska
arbetardiktning, som redan skapats. Hur många
”mästerverk”, hur många friska verk som
skall läsas om ens femtio år, är ännu för
tidigt att döma om. Tills vidare liknar den
svenska arbetardiktningen en telefonkatalog av
namn. I detta sammanhang får man dock icke
glömma, att den alltjämt är en diktning i kamp
mot motstånd, att denna diktning på särskilt
tillspetsat svenskt akademiskt håll alltjämt icke
anses fullt legal. Man vill gärna anse, att denna
dikt bör uppföras på en scen bredvid den
stora, där den ”riktiga” dikten uppförs, och
att dess författare när de framförs på den
stora scenen alltjämt bör presenteras närmast
som ett slags kuriositeter, någonting i stil med
Mannen från djupen eller Springpojken som
blev president. Med en nedsättande term
karakteriseras denna diktning som ”social” dikt
även där den med samma ord och utan avsedd
nedsättande betydelse i orden likaväl kunde
kallas social dikt. Det måste nog sägas, att
ordet social i litterär mening, icke i någon
annan, hos oss svenskar har kommit att bli
ett skrämselord, avsett att förskräcka de
tankelata bland litteraturläsama ungefär som man
ivrigt brukade skrämma barn med ryssen.
Termen social kan möjligen överges, blott icke
det innehåll den omsluter överges, det
nämligen, att litteraturen är en
samhällsangelägenhet, vårt hittills bästa uppfunna sätt att
orientera oss i det liv vi lever, och att dikten till
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
