Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-]ohansson: Den sociala novellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
på författarnas ekonomiska beroende av
försäljningen, publikens ingrodda ovilja,
förläggarnas slentrian, sammanhängande med
förstnämnda två skäl, att romanen i så stor
utsträckning som skett privilegierats på novellens
bekostnad. Den korta novellen har alltnog fått
ett stänk av medlidsamhet över sig från alla
tre hållen. Riktigt djupt bottnar emellertid
intet av dessa skäl. Några få, markanta
undantag från regeln skulle sannolikt vara nog för
att hos oss medföra en novellens renässans.
För att skriva en bra kort novell behöver
man tydligen veta oerhört mycket om ett visst
ämne, det ämne, som novellen skall handla
om. Därför behöver inte allt stå i novellen.
Om man undersöker en helt vanlig, medelgod
novell, kan man ibland finna att ett par tre
rader, en bild eller en vändning, men icke mer,
kan vara riktigt bra. Det är de som rör sig
kring sådant som författaren kan riktigt bra
och därför har kunnat finna ett originellt
uttryck för. I övrigt har han skrivit novellen
opersonligt, slentrianmässigt, efter schablon.
Fulländningen består i att en författare ur
en bestämd ämneskrets, ur ett visst innehåll
som han känner utomordentligt väl, tar ut
något utomordentligt viktigt och skänker det
en kongenial form, som framstår som en ny
och frisk konst. Åtminstone i formell
överensstämmelse med denna princip har hos oss
skapats exempelvis Pelle Molins Ådalskrans,
Dan Anderssons ”Kolarhistorier”, Heidenstams
”Karolinerna”.
Och nu kommer vi till det egentliga ärendet
med denna uppsats. Ur de nyupptäckta
miljöerna, yrkena, folkgrupperna vill man gärna
tro att de nya författarna skulle kunna
fram-stiga med de nya berättelserna, som skulle
kunna vara väsentliga som livsskildring och
konstnärligt friska som dagg. I stället för, eller
bredvid, de kubiska romanerna borde vi ha
stoffet och de stora möjligheterna för det, som
här har kallats den sociala novellen.
Men detta skulle inte endast betyda, att vi
skulle få nya författare, att nya grenar skulle
kunna komma att skjuta ut på den svenska
litteraturens träd, utan det skulle också kunna
komma att betyda utvecklingen av särskilda
litterära förutsättningar, vilka i detta fall i
intet annat land är så stora som j ust i Sverige.
Arbetardiktningen och den svenska sociala
romanen har, om inte annat, anvisat ett spår.
Vägen ligger här framför öppen. Den väntar
här blott på de nya, på de riktiga författarna.
Vi får i Sverige ibland alltjämt vara med
om händelsen att någon gammal yrkesman,
icke en yrkesförfattare, efter långa
förberedelser skriver någon litterärt betydande bok
och helt plötsligt framstår som diktare. Jag
skall här ta ett enda exempel på vad jag
menar, ett exempel från en icke proletär miljö,
och ett exempel som också vill visa vår
litteraturs fattigdom i det väsentliga mitt i dess
fabu-lösa yttre rikedom. Det är Hugo Swenssons tre
hittills utgivna böcker från en svensk skolmilj ö.
Vi har några tusental skönlitterära verk som
åtminstone delvis behandlar svenska skolor,
skolor av olika slag, men mellan Samuel
Ödmann och Hugo Swensson har vi likväl icke
haft någon författare av betydelse från en
miljö, som kan tyckas alldeles särskilt
gynnad jämförd med de flesta andra. Den senares
böcker, ”Paul Hoffman, läroverksadjunkt”,
”Hjalmar Willén och hans klass”, ”Mulle
Hagman och andra berättelser”, kan synas torra
och fattiga på poesi, men de äger klassrummets
lukt av möda och torr krita, de talar om
väsentligheter som är just yrkets och miljöns, de är
djupt förtrogna med det ämne de tagit upp till
behandling, och även den som icke satt sin fot
inom någon sådan skola känner, att detta är
sant och riktigt. Vad mera är, de blir på
väsentliga punkter äkta, levande litteratur.
Arbetet har numera på de flesta håll erkänts
som den mänskliga tillvarons viktigaste
upplevelse. Dess inramning består sedan evigt av
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
