Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivar Lo-]ohansson: Den sociala novellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN SOCIALA NOVELLEN
födelsen, kärleken och döden. Arbetet borde
också utgöra huvudmotivet i vår nya dikt,
nu sedan litterär och verklig fin de
siècle-stämning, dandyism och den en gång så
beundrade onyttan som motiv börjat något ge vika.
Härifrån bör en ny dikt kunna utgå. Allt tar
sin tid, men i det väsentligaste har
författarskapets uppgift förändrats. Dagdriveriet har
från att ha varit författarens kännemärke
hänvisats till att bli en kuriositet. Hur pass olyriskt
det än kan låta, åtminstone för kvinnliga
konfirmander, har även dikten en uppgift, som
nödvändigt måste gripa djupare in i mänskligt
liv än genom att den enbart skall vara vacker.
Utan att förskjuta den litteraturform, för
vilken jämte lyriken vi svenskar tydligen har
förutsättningar, nämligen romanen, frågar man
sig ovillkorligen, varför vi ej försöker skriva
bättre svenska noveller, framför allt då varför
ej ur de nu uppluckrade litterära
blomsterängarna uppstår den sociala novellen, så som
den sociala romanen har framstått före den.
Man väntar här på författarna ur alla folkets
skikt, folk som från sina respektive miljöer
intimt känner dess livsformer och som heller
icke ger sig, förrän de verkligen kan uttrycka
dessas absoluta särarter. Intet land förmår odla
författare. Det faller sig dock härvidlag
naturligt att fråga sig, varför vi i Sverige ännu icke
har ens så mycket som en enda framstående
samling bondenoveller, knappast en samling
noveller om svenska skogsarbetare, från de
flesta yrkesgrupper och miljöer så gott som
ingenting alls. De flesta särpräglade miljöer
av modernt svenskt liv saknar alltjämt sina
författare.
Ämnet gör icke dikten. Men den nästan
fullständiga ämneslöshet, bristen på substantiellt
stoff, på påtaglig verklighet, som så ofta
utmärker svensk prosaberättelse, utgör heller
ingen direkt garanti, så mycket kan man nog
ändå våga säga. Vi har fått den kollektivistiska
sociala romanen, men vi borde även kunna få
den kollektivistiska sociala novellen, såtillvida
att icke en individs tillfälliga och obetydliga
upplevelse utan en hel folkgrupps dramatiska
liv stod som dess bakgrund. Det emotionella,
det mänskliga, som är litteraturens huvudmål,
skall icke förlora utan snarast vinna därpå.
Det är troligt, att med de naturalistiska medlen
en ny novellkonst skulle kunna skapas med just
yrkena till grund. Man vill icke säga
yrkes-novell, ty så lätt är det inte. Men yrkena och
de av arbetet särpräglade miljöerna borde
kunna utgöra den fasta mark, ur vilken denna
nya svenska novellkonst skulle kunna uppstå
och blomma.
Det ligger trots allt nära till hands att direkt
uppmana författarna att söka nyskapa den
svenska novellen på basis av det nya stoff, som
Sverige av i dag erbjuder. Novellpristävlingar
efter denna nya princip, där endast
internationell epigonnovell ansågs verkligt överflödig,
där den sociala novellen hjälptes på traven
även i dess trevande försök, där reportaget
hölls kort och de konstnärliga kraven strängt
framhölls, novellantologier i stil med
diktantologierna, som redan är oerhört talrika, några
tidningar som tog till sin uppgift att lansera
denna nya svenska novellkonst, skulle kunna
rekommenderas. Den svenska novellen har
länge nog varit den klorofyllfattiga planta,
som behöver komma ut i solen.
(Statarskolan i litteraturen III. Föregående
avsnitt införda i BLM december 1938 och februari 1940.)
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
