Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN EAYWARD
BREV FRÅN LONDON
I relation till krigförande länders tragiska
belägenhet, till hela samhällens lidanden,
betyder individens öde så litet att det knappt
observeras; dess innebörd och det intresse det
under normala tider kunde ha väckt uppslukas
nästan helt för ett större hänsynstagande och
en mera universell sorg. Så har det gått med
James Joyce, som dog i Zürich i början av
detta år, en sjuk och utblottad flykting från
sitt andra fädernesland. Denne författare var
under sin livstid välkänd för att icke säga
beryktad i åtminstone tre länder: i England,
där hans viktigaste arbete under många år
var förbjudet, därför att man överlåtit åt
den okunniga inkompetensen att bedöma det;
i Förenta staterna, där en intelligent
myndighetsperson vägrade att medverka till
undertryckandet av ”Ulysses”; och i Frankrike, där
han bosatte sig bland en klick från sina
hemland utvandrade vänner och hj ältedyrkare.
I dessa länder och för övrigt långt bortom
dem var hans namn och rykte känt inte endast
i litterära kretsar utan för tusentals
människor som aldrig hade öppnat någon av hans
böcker.
Hans död gick inte obemärkt förbi i
England; tidningarna ägnade så mycket utrymme
de kunde avvara för kriget åt dödsrunor och
hyllningar, men med få undantag voro dessa
ytliga och obetydliga — ett kort, hastigt
farväl till en man som tidigare från Paris styrt
ett litterärt imperium, som redan före kriget
höll på att ramla sönder och som kriget nu
definitivt upplöst. Vi veta icke vilka skiftande
vedermödor Joyce måste uthärda innan han
lyckades nå Zürich, där han hade levt under
förra kriget och där för övrigt en del av
,?Ulysses” skrevs; de voro förmodligen icke
värre än vad många andra hemlösa och
flyktingar på sistone fått genomgå. Men för hans
del stodo dessa plötsliga och sorgliga prövningar
i en beklagansvärd motsats till vad som hade
föregått dem––den ombonade
elfenbenstorns-existensen vid rue Edmond Valentin. Livet är,
som Hardy påpekade, fullt av ”little ironies”;
men det var knappast något litet ironiskt drag
av omständigheterna som drev Joyce från hans
nästan lamaliknande avskildhet, från den
berusande atmosfär av smicker och rökelse
varmed hans lärjungar och beundrare omgåvo
honom, ut i en kall och känslolös landsflykt
i en värld i krig.
Jag träffade honom en gång för tolv år
sedan eller mera vid, som jag tror, det sista
av hans sällsynta besök i London. Jag hade
bjudit T. S. Eliot på lunch i min klubb, och
i sista ögonblicket frågade han mig om han
fick ta med sig Joyce. Vid denna tid hade
Joyce just genomlevat en smärtsam
rekon-valescens från den sjukdom som specialisterna
trodde skulle sluta i total blindhet. Han bar
tjocka, mörka glasögon, och genom sina
famlande händer och den ängsliga tveksamheten
i sin gång verkade han också som om han vore
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
