Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN LONDON
i det närmaste blind. Säkert är att han gav
mig den lätta osäkerhetskänsla som man får
i närvaron av blinda eller av sådana som gå
med bandage kring ögonen — en känsla av
något reserverat, tålmodigt och samtidigt
intensivt koncentrerat och uppmärksamt, som om
de övriga sinnena skärpts genom synförlusten.
Han verkade egendomligt frånvarande och
dämpad i sitt hörn i den soliga matsalen; men
när han talade med sin mjuka, melodiska röst,
som i ungdomen tränats för operan, blev hans
personlighet imponerande och begriplig. I
likhet med många irländare hade Joyce en skarp
och kvick tunga och ett brett sinne för humor;
jag har träffat folk som känt honom i Paris
och sett honom upplagd för ordfäktning och
bitande svar. Men vid detta tillfälle talade han
stilla och saktmodigt om böcker och vänner
samt främst om sitt eget arbete ”Work in
Pro-gress” — denna besynnerliga, obegripliga
komposition på vilken han arbetade i tjugu år
och som slutligen publicerades under namnet
”Finnegan’s Wake”. Jag erinras alltid om hans
röst, så som jag då hörde den, när jag lyssnar
till den grammofonintalning han med nästan
sjungande röst gjorde av slutstycket i den del
av ”Finnegan’s Wake” som heter ”Anna Livia
Plurabelle”.
Joyces partiella blindhet samt hans kärlek
till och beroende av det talade ordet — den
verbala till skillnad från den visuella metoden
att förmedla tankar — äro nycklarna till hans
litterära teknik. Lästa högt — helst av en
irländare och allra helst av en dublinbo — bli hans
böcker på en gång mera begripliga och mera
tilltalande än när de läsas enbart med ögat.
Den invecklade strukturen och rytmen i hans
meningar, de konstfulla fonetiska vitsarna och
anspelningarna, de besynnerliga nybildningarna
och de bisarra försöken att sammanställa
alfabetets bokstäver till ideogram — allt detta blir
mycket tydligare för örat än för ögat. Det
är tänkbart att Joyces senare verk inte alls
skulle ha blivit tryckta utan utgivits i form
av grammofonupptagningar.
Joyce saknade i alldeles häpnadsväckande
grad kontakt med den värld i vilken dock de
människor levde för vilka han skrev. Detta
förhållande kan givetvis till en del tillskrivas
hans bristande syn; han levde i sin egen inre
värld, utestängd från det vanliga dagsljuset.
Men det förvärrades avsiktligt av den krets
med vilken han omgav sig under sina senare
år i Paris. Det finns några underliga historier
från denna period om de fantastiska
överdrifter som begicks av den lilla devota krets
som rest ett altare åt honom och vilka han
uppmuntrade, ty det är ett faktum att Joyce
var fåfäng beträffande sitt anseende och lätt
att smickra. Bland dessa tempeltjänare fanns
en del unga amerikaner — de sista överlevande
från Hemingwayperioden —, och de lyckades
ringa in honom inom en mur av lovord och
servilitet som framgångsrikt utestängde
yttervärlden. Det berättas att en av dem företog
en särskild pilgrimsresa till Dublin — Joyces
födelsestad och den miljö i vilken allt vad han
skrivit utspelar sig — för att skaffa en relik
av sin mästare. Han dök ner i floden Liffeys
gyttjiga vatten och fiskade upp en sten från
dess botten. Denna sten lät han polera och
infatta, och på den graverades det enda ordet:
ULYSSES. Sedan återvände han till Paris och
lade, lik en trogen apportör, det idiotiska
föremålet för sin herres fötter! Det var i sådant
sällskap som James Joyce tillbringade det mesta
av tiden mellan publicerandet av ”Ulysses” och
Frankrikes fall.
I en underhållande skvallerbok om Joyces
Paris mittemellan de båda världskrigen —
”Be-ing Geniuses Together”; den ironiska titeln
är träffande — återger författaren, Robert
Mac-almon, ett intressant samtal som han haft med
Joyce, då denne, förvånansvärt nog, erkände
att hans litterära experiment kanske inte skulle
leda någonstans — eller i bästa fall mynna ut
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
