Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
i en återvändsgränd. Man måste beklaga att
det inte fanns någon som övertygade Joyce om
att hans farhågor inte voro ogrundade och att
hans försök att utbilda de tekniska tricken
i ”Ulysses” till en ny litterär stil, omöjlig att
förmedla till andra, voro dömda att misslyckas.
Det tycks ha funnits en tidpunkt då han
föreföll frestad att återvända till det traditionella
berättarsättet i hans första verk, ”Dubliners”
och ”Portrait of the Artist as a Young Man”
— två förtjusande böcker av självbiografisk
karaktär, vilka förtrollat otaliga läsare som
aldrig öppnat ett exemplar av ”Ulysses”. Men
ögonblicket gick förbi — det hade kommit för
sent i hans utveckling — och han återgick
till den gåtfulla tillverkningen av ”Finnegan’s
Wake” och ägnade de sista åren av sitt liv till
att sätta ihop en bok som aldrig kommer att
bli läst, därför att den skrivits på ett språk
som han själv fann upp och som endast han
kunde förstå.
En sak kah emellertid sägas till försvar för
Joyces senare verk, och det gäller också den
metod han använde i ”Ulysses”, åtminstone
i dess senare del: han försökte att med ord
skapa något som litteraturen inte kan uppnå,
det vill säga totaliteten av människans både
medvetna och omedvetna sätt att uppfatta livet.
Ingen behöver numera försöka följa honom på
den väg där han misslyckades. Man kan
till-lägga att han, genom något som nästan var
en reductio ad ahsurdum, uppvisade
begränsningen hos den inre monologen eller vad som
kallats ”medvetenhetens ström” — en teknisk
uppfinning som under de senaste tjugufem
åren utnyttjats av många engelska och
amerikanska romanförfattare. Ett ytterligare
inträngande i frågan om Joyces stil skulle leda
till semasiologiska problem som knappast
lämpligen kunna diskuteras i ett ”Brev från
London”. Jag vet inte om Joyce och hans verk
äro vidare kända i Sverige. Om så icke är fallet
hoppas jag att likväl bli ursäktad för att jag
ägnat så mycket av mitt utrymme åt honom.
Hans död var en händelse som inte kan
förbigås i tystnad i en artikel som vill ge en sann
bild av den samtida engelska litteraturen.
Döden har även — alltför tidigt —
bortryckt två andra författare, A. G. Macdonell,
en kvick satirisk författare, och F. R. Higgins,
irländsk skald och chef för den berömda
Abbeyteatern i Dublin. Ingen av dem nådde
James Joyces nivå, men båda två hade de en
stor och beundrande läsekrets, och förlusten
av dem känns stor. Archie Macdonell skapade
sig sitt rykte med två särdeles roande och
träffande satiriska romaner — ”The
Autobio-graphy of a Cad” och ”England Their
England” — i vilka han lätt förlöjligade många
av våra nationella institutioner och utmärkande
drag. Han har också skrivit en bok av helt
annat slag — en allvarlig studie av ”Napoleon’s
Marshalls”, varigenom han visade sig vara en
kompetent och stilsäker historiker. På sistone
visade han sig även vara en förstklassig
radiotalare, i synnerhet i North American Service,
där han bidrog med livfulla kommentarer om
den brittiska ”hemmafronten”. Hans lediga sätt
att tala i mikrofonen var lika tilltalande som
J. B. Priestleys. I detta sammanhang kan det
kanske intressera några svenska läsare att höra
att Priestley varje söndagskväll efter B. B.
C.-nyheterna sänder ett oformellt och kritiskt
”PostScript”.
Frederick Higgins var en av de mest
framstående personligheterna i The Irish Literary
Mo vem en t, vars ledare var William Butler
Yeats. I ”Who’s Who” meddelar han att det
var när han som kontorist inom den irländska
arbetarrörelsen kom i kontakt med den
mekaniska industrien som hans starka intresse för
”primitiv natur” väcktes. Från tjugufyra års
ålder till sin död tjugu år senare ägnade han
sig helt och hållet åt poesien samt åt
Abbey-teaterns angelägenheter; det lyriska dramats
återfödelse var hans förtjänst. Jag erinrar mig
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
