Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Gierow, Karl Ragnar, Rovdjuret, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Rovdjuret av Karl Ragnar Gierow.
Dramatiska teatern.
Man kan inte säga att Gierows
uppmärksammade debut som dramatisk författare kom
som en fullständig överraskning. Det har i
hans lyrik funnits talrika ansatser till
dramatisk form och en intellektuell upptagenhet av
de stora idémotsättningarna, som pekat hän
mot versdramat som en för honom naturlig
uttrycksform, naturligare till och med än den
rena, mera mjukt växande lyriken. Efter den
lyckosamma starten finns det anledning att
hoppas mera av honom i samma genre. Det
synes mig också riktigare att ställa hans
dramatiska mognad på framtiden än att redan nu
hälsa den med ovationer. ”Rovdjuret” är som
förstlingsverk av ovanlig resning, men mycket
däri förråder nybörjaren i den svåraste av
alla litterära genrer.
”Rovdjuret” är ett efter klassiska mönster
uppbyggt drama på blankvers, i vilket
författaren sökt gestalta den eviga motsättningen
mellan gott och ont i människonaturen. Han
har förlagt handlingen till mörk nordisk
medeltid på övergången mellan hednisk skräck och
kristen tro, då denna motsättning starkare än
eljest präglade föreställningslivet. Frun på
slottet har för att undslippa födslovåndorna
vid sin ende sons födelse lockats av en i
trolltyg förfaren kvinna att förskriva sitt barn åt
djävulen, en abnormitet som man väl får ställa
folktron och inte författaren till ansvar för.
Djävulen låter henne föda utan smärta men vet
att indriva betalningen: sonen blir en
varulv, som varje fulhnånenatt löper amok och
river unga kvinnor, en lustmördare i
medel-tidsskepnad. Över den dystra gråstensborgen
vilar förbannelsen tung, mor och son äro
hop-fjättrade i en ångest- och hatmättad
skuldgemenskap, gårdens folk går i fruktan för det
okända hemska som ylar kring knutarna i
barvinternatten.
Detta göres klart i första akten, som är
styckets bästa. Ljusets och mörkrets
representanter bland personerna delas upp på ett
smidigt sätt: å ena sidan den spänstige, muntre
falkeneraren, den skarpsinnige, trygge
slottsfogden, den väna småpigan Cecilia; å andra
sidan den tragiskt mörka och bleka slottsfrun
och hennes av sitt ohyggliga dubbelliv märkte
son. Nånstans mittemellan befinna sig styckets
syndabockar, de aningslösa tjuvskyttarna som
äro lånade från Shakespeare. Aktens
inramning är förträffligt suggestiv, en källarsal med
fuktsipprande murar och groteska
kapitälskulp-turer av någon mäster Bestiarius.
Tyvärr infriar inte stycket fullt vad
upptakten låtit en ana. Författaren har inte lyckats
åstadkomma ett verkligt bärkraftigt drama
varken på det yttre eller det inre planet.
Handlingens spänning är till en del upphävd genom
att varulvens identitet avslöjas redan vid
presentationen. Det återstår egentligen endast att
vänta på när han skall bli fast. En stor del av
dramats apparat sysslar med sonens och
moderns försök att genom utpekandet av
oskyldiga sopa igen spåren av sonens ogärningar,
men för publiken äro dessa manövrer utan
spänning. Till slut måste bubblan brista, och
det sker i sista aktens stora scen av bekännelse
och hämnd, varvid varulven innan han stupar
för falkenerarens klinga löses ur sin
förbannelse genom att ett av hans offer, hans käresta
Cecilia, ber till Gud för hans själs frälsning.
Han dör befriad, och i några sköna rader
tolkar modern hur hans död blir den
smärtsamma förlossning som hon för trettio år
sedan fegt sökte undkomma:
Så har den sista värken gått tillbaka,
min långa födslovånda når sitt slut.
Jag har gett livet åt en son.
Rent händelsedramatiskt svackar stycket
betänkligt mellan upptakten och den
effektstarka slutscenen. Det är alltid faran av att
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
