Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Gierow, Karl Ragnar, Rovdjuret, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
spela med öppna kort. Den tidtals uppenbara
monotonien skulle dock ha kunnat undvikas
om författaren bättre förstått att psykologiskt
spela ut figurerna mot varandra. I förhållandet
mellan mor och son finns stoff till en konflikt
i O’Neills anda, men det tillvaratages inte.
Frånsett första aktens uppgörelse mellan de
två, som är till för att rekapitulera dramats
förhistoria, råka dessa huvudpersoner aldrig
i dramatisk position till varandra. Deras roller
äro parallella, riktning utåt mot publiken. Deras
mål är även detsamma, att undgå det
oundvikliga straffet. De gå om varandra på scenen
och säga ungefär samma saker i olika
variationer. Sedan ha vi förhållandet mellan mannen
och Cecilia, vilket skall symbolisera kärlekens
förlösande makt. Inte heller detta psykologiska
tema är utvecklat med klarhet och spänning.
Mannens känsla för flickan är odeciderad och
förströdd, hennes för honom barnslig och utan
lidelse. Först i avslutningsscenen har Cecilias
kärlek sitt stora prov att bestå, vetskapen att
mannen är förgjord. Och det provet består
Cecilia i ett slags stupor, omedveten om den
svindlande innebörden i den framstammade
välsignelsen. Man kan gå vidare och uppställa
andra motsatser som inte blivit dramatiskt
laddade: Cecilia—Boel, mannen—falkeneraren.
I intet fall har författaren lyckats få det rätta
greppet, den obönhörliga dramatiska
skruv-ningen.
Återstår så spelets högsta plan, idéernas. Här
ligger till en början linjen alldeles klar:
människolivets villkor är smärta, endast genom att
acceptera lidandet finner man vägen till den
mänskliga gemenskapen. Modern köpte
befrielsen från en stunds smärta för priset av
ständig ångest och ensamhetskänsla. Först när
hon betalat igen sitt lån med ränta på ränta
blir hon upptagen på nytt i människornas
krets. Och vad blir då hennes första åtgärd,
varigenom hon skall bevisa denna sin
pånytt-födda mänsklighet? Jo, hon sänder, stick i stäv
mot de utfästelser hon tidigare gjort inför sig
själv (den stora monologen i tredje aktens
andra tablå), hämnarna till deras inför lagen
välförtjänta men inför hjärtats högre rätt
alldeles orättvisa straff.
Min son har kommit undan.
Han dog försonad. Men jag lever än
det oförsonliga och strida livet,
där gärning följs av hämnd och hämnd av straff.
För ut dem, häkta lod vid deras ben
och låt dem timra galgar för i morgon.
Tag ut de stupade. Lyft upp er herre
och bär hans kropp tillbaka till hans rum.
Med denna psykologiskt minst sagt
omänskliga antiklimax slutar dramat. I samma
ögonblick som porten öppnat sig för de i hat och
vånda innestängda människorna, ut mot fridens
och försoningens evighetsrymd, låter
författaren den gå i baklås igen. När ridån faller
har det onda återupptagit sin kretsgång. Det
är litet för intelligent beräknande för att
övertyga och tillfredsställa. Författaren har här
varit alltför ivrig att demonstrera sin bittert
illusionslösa människouppfattning, vilken väl
enklast kan sammanfattas så att vi alla bära
inom oss en varulv, äro halvt människa, halvt
djur i en tragisk förening som är dömd att
vara evig. Varje liv är livets fiende och kräver
andras död för att få leva. Men i en värld
som regeras av den hänsynslösa styrkan heter
undret kärleken. Endast kärleken kan frälsa
från förtappelsen, och även om den leder till
kroppens undergång så befriar den själen. Det
är den filosofi jag kunnat läsa ut ur dramat,
och jag vill tillägga att jag för min del skulle
ha varit mera tillfredsställd om denna
kärleks-lära fått en starkare praktisk tillämpning.
Kontentan av ”Rovdjuret” är inte uppbygglig.
Det är möjligt att denna tolkning av dramats
innehåll inte är fullt riktig. Mycket i stycket
är dunkelt; till scenernas medeltida klärobskyr
svarar ett ordens dräktiga ljusdunkel. Är detta
menat som kritik, så innebär det också ett
erkännande, ty pjäsen verkar till stor del
genom sin poesis fantasieggande molnighet.
I sin praktfulla blankversskrud, sin mäktiga
tyngd och sin visionära intensitet är den en
märklig nykomling på vår scen. Alf Sjöbergs
regi hade också tillvaratagit dess möjligheter
på ett sätt som vore värdigt ett mästerverk.
Otte Skölds scenbilder höra till det bästa som
skapats i svensk teater, och skådespelarna voro
påtagligt inspirerade av sina uppgifter. Tora
Teje som modern var kanske mera antik än
medeltid, men skön och hög var hon i sitt
nattliga majestät. Lars Hanson arbetade med
mindre skulpturala effekter i sin svåra roll som
människoodjuret; man är tacksam att han inte
försökte sig på en studie i doktor Jekyll och
mr Hyde-stil utan föredrog att med små medel
understryka sin kusliga dubbelhet. Som Cecilia
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
