Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Gierow, Karl Ragnar, Rovdjuret, anmäld av Georg Svensson - Strindberg, August, Kamraterna, anmäld av Georg Svensson - Munk, Kaj, ”Egelykke”, anmäld av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
var Inga Tidblad otadlig, hon var den enda
riktigt levande människan i församlingen. Som
hennes mor och bror hade Märta Ekström och
Rune CarIsten eftersträvat så drastiska effekter,
att man nog undrade en smula över en familj,
där den inbördes olikheten i ålder, utseende
och kostymering kunde vara så avsevärd. Sven
Bergvall och Uno Henning klädde förträffligt
sina roller som slottsfogde och falkenerare.
Georg Svensson
Kamraterna av August Strindberg. Nya
teatern.
Det är omöjligt att med Strindberg betrakta
”Kamraterna” som en komedi. Därtill är stycket
alldeles för brutalt och obehagligt. Det är lika
omöjligt att ta det på allvar, därtill är det för
befängt. När man ser eller läser det erinras
man om ett pojkslagsmål, börjat på lek, där
den ene råkar slå litet för hårt, varefter den
andre i ilskan på ren avsikt klämmer till allt
vad han kan, tills det hela urartar i rena
katt-rakandet och en av kombattanterna ligger
blodig på valplatsen. Avsikten med
”Kamraterna”, eller ”Marodörerna” som pjäsen i sin
ursprungliga version hette, var att med satirens
lätta vapen förlöjliga kvinnoemancipationen
och skriva ett spirituellt genmäle till Ibsens
”Et dukkehjem”. I första akten lyckas
Strindberg behålla sitt humör tillräckligt för att av
de båda målande makarna Axel och Bertha
göra ett ganska älskvärt nygift par, inbegripet
i ett tämligen normalt kärleksgnabb. Men det
står inte på förrän han under intryck av sina
egna äktenskapliga misshälligheter förvandlat
gnabbet till en våldsam principdebatt, där alla
hänsyn småningom få fara. Den i sin kvinnliga
yrkesambition naivt entusiastiska men ganska
näpna Bertha förvandlas då till en sannskyldig
Delila av ränkfullhet, och den hygglige Axel
avlägger ett prov på manlig självhävdelse som
inte kan överträffas i fråga om stoltserande
drullighet. Kärlek vid första ögonkastet är
något som åtminstone litteraturen fått oss att
tro på, men Strindberg lyckas i ”Kamraterna”
inte lika bra övertyga oss om möjligheten att
lika blixtsnabbt övergå från kärlek till hat.
Åskådaren söker i det längsta följa med på
noterna, men när han insett att psykologien
uppoffrats för Strindbergs privata syften är
det omöjligt att vidare intressera sig för stycket
som människoframställning. Inte heller som
problemdramatik har ”Kamraterna” stort mer
än kulturhistoriskt intresse. Ändå har man
aldrig ett ögonblick tråkigt, ty Strindberg är
nu en gång i allt vad han företar sig
Strindberg. Även när han fäktar som en besatt mot
väderkvarnar är han en florettens mästare.
Utfall och riposter skötas med bravur, och även
de oefterrättligaste repliker ha en frisk sälta,
i jämförelse med vilken det mesta av annan
dialog smakar rena blasket. I scener där varje
annan skulle ha gjort sig enbart löjlig lyckas
han alldeles i strid mot vårt bättre vetande och
vår känsla för anständighet på något
besynnerligt sätt triumfera. Hans tjuskraft är så stark
att han har lov att göra vad ingen annan
ostraffat får företa sig.
”Kamraterna” blev nog ingen publiksuccé,
och det var synd inte bara för publiken utan
även för Nya teatern, som presterade en
utmärkt föreställning. Stig Järrel som Axel var
briljant i uppsyn och spelade med intelligens
och behärskad energi. Irma Christenson är en
förtjusande livfull och begåvad skådespelerska
som förträffligt illuderade sin markatta i
grèz-kostym. Som mannakvinnan Abel gjorde Sif
Ruud en ytterst fin studie, som ger henne
ett namn bland våra karaktärsskådespelerskor.
Pjäsen spelades i rask regi och i en luftig
ateljéinredning, som hade den rätta parisiska
åttiotalsatmosfären. Georg Svensson
”Egelykke” av Kaj Munk. Oscarsteatern.
Kaj Munk må begagna aldrig så uttjänta
teatertricks, aldrig så melodramatiska
effekter — de flesta av hans pjäser ha ändå något
hemlighetsfullt tusand jävla, som slår sin klo
i en, så att man sitter fängslad så länge
spektaklet varar, lämnar teatern med omtumlat
sinne och först så småningom vaknar upp till
kritik och kanske en smula förargelse.
Grundt-vig på Egelykke, det är ett klassiskt kapitel
i Danmarks härligt rika litteraturhistoria, och
i Munks dramatiska version blir det både
själshistoria, kulturhistoria och teater i
verkningsfull förening. Blott i sista aktens
deklamationer och falska avskedsförsoning lämnar Munk
skådespelarna i sticket. I övrigt är kontrasten
mellan den frivola herrgårdsmilj ön i fransk
sj uttonhundratalsstil och det unga religiösa
geniet, som med kärlekens makt väckes till
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
