Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och film - Teater - Munk, Kaj, ”Egelykke”, anmäld av Holger Ahlenius - Krog, Helge, På solsidan, anmäld av Georg Svensson - Filmer - En man för Elizabeth, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
medvetande om sitt kall i den nordiska
romantikens tecken, skickligt genomförd i stycket och
väl tillvaratagen i Ernst Eklunds regi. Den
svåraste uppgiften åvilar den aktris som har
att levandegöra Konstance Leth och hennes
smärtfyllda övergång från det ena känslolägret
till det andra. Alice Eklund visar sina bästa
sidor så länge komeditonen bevaras, inte minst
i andra aktens ömma, halvt moderliga skalkeri,
men i tredje aktens stora och svårbemästrade
peripeti — en scen av djup psykologisk
sanning: förödmjukelsen inför drömmarens och
fantasimänniskans handfallna flykt från
kärlekens kroppsliga verklighet — brast det
fullständigt, och sista aktens genom lidande
fördjupade kvinna blev i fru Eklunds gestaltning
endast en bekymrad comédienne med rynkade
ögonbryn. Som Grundtvig släppte Björn
Berglund till sig själv utan förbehåll och vann också
en vaoker ungdomlig framgång; även fjärde
aktens brottning med Gud fick övertygande
sanning och äkthet, fastän det deklamatoriska
här ligger farligt nära. Att han inte kunde
göra något av sista aktens grymma
orimligheter, må inte förtänkas honom. Lisskulla Jobs
och Tord Stål gjorde ett par andraplansroller
med den stillfärdiga omsorg och ömhet som
alltid gläder en teater älskare, och Gull Natorp
skördade mycket bifall med den skvalleraktiga
prästfruns på intet sätt neddämpade svada.
Holger Ahlenius
PÅ solsidan av Helge Krog. Blancheteatern.
Helge Krog är en dramatiker som tycker
om att handskas med explosiva varor, men
även en dynamitard är en människa som ibland
låter nåd gå före rätt. När Krog skrev ”På
solsidan” var han på sitt bästa humör och bytte
ut de skarpa skotten mot lösa så när som på
ett, men även den kulan fick blott åstadkomma
ett snart omplåstrat sår — och så förstås en
knalleffekt av betydande verkan. Det leks friskt
med kärlekens skjutvapen i ”På solsidan”, men
tragiken får blott skymta som ett alternativ,
ett litet moln för solen mot vilken hjältinnans
nästan patetiska moralpredikan för de rika
avtecknar sig i fördelaktig belysning. Pjäsen
är kvick, betydligt kvickare än de erotiska
komedier av fransk och angl osachsisk
tappning, som bruka utgöra stockholmska
teaterdirektörers favoritmärken. Den förfaller inte
till ett monotont pingpongspel med knäppiga
och ihåliga repliker utan serverar verkligen
intelligens och livsvisdom till omväxling med
tramset. Men att den inte skrevs i går utan mitt
i det förhistoriska tjugutalet, då syndandet i
sommarsol ännu hade sin tjusning även för en
radikal författar hjärna, därom blev man ofta
och vemodigt påmind, kanske alldeles särskilt
när fem tysta pansarbåtar gledo in på fjorden
och med sina sökarljus uppfångade — en
brottslig kyss. Där var det som en första pust
av senare tiders stormvind tagit fatt i
författarens manuskriptpapper och vänt upp den sida
längre fram i blocket som nu som bäst håller
på att fullskri vas.
Den perfekta lilla Blanchescenen lämnade
med denna föreställning ett nytt bevis på sitt
kamratligt inspirerade ensemblespel. Holger
Löwenadler visade att han kunde illudera en
okomplicerad och genompräktig godsägare
lika bra som den betydligt mindre driftige
i ”Onkel Vanja” — all jämförelse mellan
prestationerna i övrigt utesluten. Esther Roeck
Hansen behövde inte utföra en fullt lika
genomgripande personlighetsförvandling — hennes
fack är nu en gång för alla den gåtfulla
kvinnan. Hilding Gavle som den upplyste dåren
onkel Severin var ypperlig, men så fick han
också härbärgera författarens alter ego och säga
alla de roliga replikerna. Eva Henning är
tydligen lika ambitiös som hon är söt; när hon lär
sig att uppbära sin ambition lika naturligt som
sin apparition blir hon säkert en bra
skådespelerska. Ingenting ont skall heller sägas om
övriga uppträdande. Georg Svensson
En man för Elizabeth. Robert Z. Leonard.
Metro.
Varför en välklingande, riktig och
världsberömd boktitel som ”Stolthet och fördom”
skall behöva utbytas mot ett dumt och skäligen
missvisande namn som ”En man för Elizabeth”
är det ju ingen som förstår, men det gjorde
nu inte så mycket, ty inte heller för övrigt var
det värst mycket kvar av Jane Austens roman
i dess amerikanska filmupplaga. Den idylliska
herrgårdsmilj ön i merry old England hade på
övligt sätt uppförstorats och övergjutits med
Hollywoods speciella polityr av glamour och
vräkig elegans så att varje spår av realism
för-(Forts. sid. 311.)
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
