Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - von Schoultz, Solveig, Min timme; Eklund, R. R., Du stallbror med Gud; Diktonius, Elmer, Medborgare II, anmälda av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Finsk mark
SOLVEIG von SCHOULTZ: Min timme.
Schildts. Helsingfors 1940.
R. R. EKLUND: Du stallbror med Gud.
Schildts. Helsingfors 1940.
ELMER DIKTONIUS: Medborgare II.
Wahlström & Widstrand. Helsingfors
1940. 5:—.
Ur Solveig von Schoultz’ diktsamling
”Min timme” gallrar jag först ut de dikter som
tilltalar mig minst: det är ett par tre
Söder-gransinfluerade, en mindre lyckad ballad och
fyra av de satiriskt sociala dikterna i
avdelning III; de sistnämnda därför att de inte
förefaller mig genuint kända och därför att de
bryter mot samlingens helhetskaraktär. Sedan
erkänner man med glädje en spröd poetisk
upplevelse, icke alldaglig. Solveig von Schoultz’
vers är musikalisk och har denna smidiga
naturlighet som aldrig våldför sig på
bildspråk och syntax. Ett på samma gång mjukt
och smärtfyllt, patetiskt allvar kan anges som
hennes lyriska grundstämning. ”Min timme är
kort” — författarinnan vet det, och hon diktar
i en tid då barnet förföljs av döden på
djävuls-jagade flyktingståg.
Åt den första lilla cykelns dikter har
finskryska kriget gett motiv. ”Den 30. XI. 1939”
heter en. Med återhållen sorg och med visuella
bilder, tydligt inristade i minnet, målas den
dagens främmande art:
Gardiner styva av sot.
En nattvind rörde dem.
De lyfte som svarta vingar,
fåglar utan hem.
”Därborta” i det gästvänliga grannlandet har
flyktingarna bara en tanke, en känsla: vårt
land. ”Vit juni” är en klar och andaktsfull dikt
om tappra, spröda liljekonvaljers stjärndoft
och festliga klocksång i dödens hemska skog.
Författarinnans stämma mister inte heller
i de övriga dikterna sin allvarsfärgade
grundton, den låter sällan glad eller trygg, inte ens
när hon diktar kärleksfullt om vattentunnans
öga i trädgården eller om regn. Karakteristisk
för hennes livskänsla är den vackra dikten om
de nakna äppelträden som bävar för ny
blomningstid :
Vem tröstar rötter som vet att isar bidar
hinsides sommarn, som vet att skrumpen bark,
dött hjärta väntar gröna övermodiga?
Vem hör kvidan i stela kvistar:
ni minns? ni minns? och ni kan blomma?
Sista avdelningen innehåller tapper
döds-beredelse och kulminerar i den sista och största
dikten ”Vägen slut”. Skaldinnan söker halvt
i dröm i sitt förflutna och sitt tillkommande
och finner till sist, djupast inne, en liten, svart
dörr av trä, som vet hennes timmes längd. Hon
står vid porten till det okända och har äntligen
lugn och visshet.
Hos R. R. Eklund — i diktsamlingen ”Du
stallbror med Gud” — blir motivet
barvinterträd och blomning till en ironisk
reflexionsdikt, där prosan, som nu kan kika mellan de
kala stammarna tvärsöver gatan till urmakarns
normalur, trumpet avhånar poesiens förljugna
flyktighet. Ser man efter återfinner man också
i diktsamlingen som helhet i viss mån denna
kontrast mellan prosa och poesi, en strid
mellan reflekterat tankegrubbel och primitiv
känsla för mark och ting. Tanken föder ångest
och burar in (”Instängd”), men den
kärleksfulla fördjupningen i hembygdens finska mark,
i ”björkens små glänsande löv och alens
krusiga, dunkla”, befriar. Diktaren söker
oavbrutet försoning för motsatser och växling,
och finner den i mystisk eller saklig samkänsla
med klippan och sommarens humla, årsbarn
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
