Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Carlberg, Gösta, Hotell Zions nya gäst, anmäld av Sven Stolpe - Omre, Arthur, Intermezzo, anmäld av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
och i samband med hennes ankomst tillspetsas
en serie individuella öden till blodig katastrof.
Sj älva intrigen är kanske inte så tungt vägande,
men den är skickligt handlagd, och scenerna
lever. Rent tekniskt kunde man möjligen
ifrågasätta, om det är riktigt att, när man arbetar
med flera samtidiga händelseserier, gång på
gång låta läsaren i ett kapitel komma fram till
en punkt, som han kronologiskt redan passerat
i ett föregående, enligt modellen: ”Nu inträdde,
som läsaren redan känner, genom dörren den
blödande herr X . . .”
Man antecknar också, att författaren —
förmodligen utgående från egna erfarenheter —
ger en synnerligen obehaglig bild av de engelska
kolonialofficerarna, vilket dock ingalunda
betyder, att han ser med blida ögon på de
antisemitiska rörelser, som drivit alla hans figurer
samman på Hotell Zion. Sven Stolpe
Die Wille zur Liebe
ARTHUR OMRE: Intermezzo. Översättning av
Eyvind Johnson. Bonniers 1941.
6: 50.
Inledningen till Arthur Omres roman — eller
snarare långa novell — förefaller till en början
föga lovande. Personerna är alltför juvenila
och osammansatta för att man skulle kunna
tänka sig att de i fortsättningen förmådde bära
upp en handling. Det rör sig om sådana
efemära fjärilar som en kort tid före sin
mänskliga förpuppning fladdrar kring varje litet
samhälles dansbana och i förbifarten suger den
ungdomligt oskyldiga erotikens honung här
och där.
Denna början visar sig emellertid vara sann
och stilistiskt fint avvägd, ty Omre har inte
avsett att ge en utförd och individualiserad
människoskildring utan en typskildring. Hans
bok behandlar närmare bestämt ett allmänt fall
av die Wille zur Liebe. Huvudpersonen, Barder
Strand, är just den sortens idealist som passar
i dramat, nordiskt omedveten och sent
utvecklad, försedd med en stark men enkelspårig
fantasi, oerfaren och opraktisk utom när han
sitter böjd över ritbrädet, för övrigt sympatisk.
Han möter en flicka, Margrete Just, och fäster
sin vilja vid henne. Han frågar sig inte så
mycket hurdan hon är, han vill alt hon skall
vara idealet, ty hon har detta lidelsetändande
något som behövs för att sätta hans fantasi
i rörelse, och hon är nödvändig i hans
framtidsdröm. Det är på det viset som de flesta
äktenskap blir till här uppe och det är väl på
det viset som de flesta äktenskap går sönder.
Redan på vägen från det första kärleksmötet
opponerar sig hans undermedvetna:
”En bil fräste förbi, och han såg den
knappast. Men i alla fall om? Men om? Han kände
en tryckande smärta i bröstet. Äsch? sade han
högt och gnolade. ... Han mumlade: — Hon
är ju min. Han stirrade framåt landsvägen. Ett
lodrätt veck satt där i pannan medan han
försökte komma underfund med vad som oroade
honom i en så lycklig stund.”
Det vilar över skildringen av detta
smärtsamma psykologiska förlopp en ibland
sommar-rusig, ibland vintermörk bergtagenhet som man
känner igen från Ibsen, från Hamsun och
andra, och som kanske är typiskt norsk eller
i varje fall nordisk. Den förlänar ett
egendomligt drag åt människoskildringen, ett
oindividuellt eller överindividuellt drag.
Huvudpersonen blir ett slags medium, bipersonerna de
skugglika emanationerna runt det. Och häri
ligger både den styrka och den svaghet som
vidlåder detta slag i Norden så vanliga
själsskildringar. De har för litet kropp — de
har det även om avsikten är just att skildra
själsstämningarnas makt över de fysiska
kraven, bortträngningsfenomenet. De blir skisser,
och vad skildringen vinner i intensitet förlorar
den på något vis just i mänsklig påtaglighet.
Det tragiska fallet Barder—Margrete skildras
— som fall — med fin, trovärdig och sann
psykologisk konst och ledes till en avgörande
skilsmässokris. Därmed slutar denna
passionshistoria. Det blev inget giftermål av och de har
inte ens en gång haft varann. Förtrollningen
bryts emellertid på ett logiskt och naturligt
sätt och drömmaren Barder har vaknat. Man
har liksom bara lärt känna honom i drömmen,
inte i vaket tillstånd. På intensiteten i denna
dröm är ingenting att anmärka. Från den
valhänt sommarlätta och obetydliga begynnelsen
stiger den i jämn kurva mot slutets av ren
tillfällighet förebyggda drama.
Översättningen av Eyvind Johnson är
stilistiskt välgjord ehuru några norvegicismer kan
påtalas. Gunnar Ekelöf
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
