Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Kyhlberg, Gustav, Heliga tre konungar, anmäld av Gösta Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Jesus”. Harvard Theological Review, XXIII,
1930, sid. 103—105.) Denna exegetiska
riktning har åter fört Jesusforskningen, om icke
till ett fullständigt förnekande av det historiska
i Jesusgestalten, så dock till ett förnekande av
möjligheten till att kunna få någon kunskap
om hans liv, hans lära och väsen. Och om
det finns någon skillnad mellan dessa båda
ståndpunkter, måste den vara hårfin. Till den
traditionshistoriska skolan höra forskare som
M. Dibelius, R. Bultmann, K. L. Schmidt,
G. Bertram med flera. De hålla före, att icke
ens Markusevangeliet, visserligen vårt äldsta
evangelium, men dock förhållandevis sent,
erbjuder historiskt material till en biografi
över den verklige Jesus. Redan då detta
evangelium nedskrevs, fanns det i Palestina en ganska
stor ”kristen” församling eller ”judekristen
kyrka”, där det paulinska inflytandet var om
icke förhärskande så dock starkt.
Markusevangeliet är icke skrivet lika litet som något
annat evangelium under avsikt att giva en
historisk skildring utan som predikan och
tros-propaganda. Berättelserna till och med i
Markus innehålla därför inga historiska
tilldragelser utan spegla blott den tidens åskådningar
och meningar. De äro att betrakta som ett
slags religiösa anekdoter med polemisk skärpa,
vilka på grekiska kallades ”diatribai” och vilka
utgjorde en omtyckt läsning bland de bildade
under den hellenistiska perioden. Därtill
kommer, att dessa berättelser äro avsnitt och
brottstycken utan pragmatiskt och kronologiskt
sammanhang. Berättelserna kunna därför äga
stor betydelse för den första kristna kyrkans
historia men icke för en framställning av
tilldragelserna under Jesu liv. Bultmann går till
och med så långt, att han uttryckligt säger
ifrån att vi icke kunna veta någonting med
bestämdhet om Jesu liv och personlighet,
ingenting veta om de ord, han i verkligheten sagt.
Det är emellertid icke svårt att finna
invändningar mot den traditionshistoriska skolans
argument. Man måste vara alldeles renons på
förståelse för judendomens väsen under det
andra templets tid för att icke i en stor del av
evangelierna upptäcka full överensstämmelse
mellan det som berättas om Jesus eller mellan
ord, han uttalar, och epokens ande, för att icke
se det starkt tids- och ortsbetonade. Det finns
för övrigt en hel del motsättningar mellan det
som evangelierna berätta och den paulinska
kyrkans åskådningar. Till exempel att Jesus
sagt: ”Gån icke till hedningarna och dragen
icke in i samariternas städer.” Eller att han på
korset ropade: ”Min Gud, min Gud, varför har
du övergivit mig!” Och dessa exempel kunna
mångfaldigas. Allesammans bevis för att
Markus innehåller historiskt stoff, som den
paulinska församlingen egentligen icke hade
intresse av att föra vidare men som den muntliga
traditionen bevarat alltför levande för att det
skulle kunna undertryckas. Dessutom innehålla
legenderna alltid något historiskt. Inga
legender ha framställt Herodes som filosof eller
högtstående etisk personlighet eller Karl XII
som harhjärtad stugsittare. På det sättet tjäna
även legenderna den kritiska
historieforskningen. Slutligen kan framhållas, att det
verkligen finnes en fast kronologisk ram för Jesu
liv. Alla källorna till hans liv vittna så
enstämmigt om hans dop, om början av hans
verksamhet i Galiléen, om hans korsdöd, att dessa
tre fakta mycket väl kunna anses som stommen
till en biografi. Men allt detta förbigå forskare
av ”die traditionsgeschichtliche Schule” och
även andra extrema kritiker av evangelierna,
därför att de icke äro historiker utan teologer.
För dem äro Jesu liv och evangelieforskning
enbart teologi. Ännu i dag vänta vi på att en
verklig historiker skall behandla Jesu liv, en
historiker som icke har någon anledning att
ställa sig vare sig fullständigt avböjande eller
fullständigt underdånig inför de heliga
dokumenten, som icke är insnörd i några
konfessionella trosföreställningar, vars första
omedvetna tanke inför en bibeltext icke är: Vad
kan och bör och får jag säga om detta
avsnitt?, utan frågar: Vad står här?
Inför komminister Gustav Kyhlbergs
översättning och undersökning av legenden om
de vise männen från Österns länder gör man
ungefär samma reflexion. Och har man då
läst Henrik Schücks ”Svenska bilder” och
minnes hans undersökningar av nordisk
folktro och nordisk religion, av Marcolfussagan
och Marsk Stigsvisoma och av Petrus de Dacia
och Kristinalegenden, då önskar man, att detta
storartade material fallit i en humanists och
kulturhistorikers händer. Hur skulle icke Schiick
eller en litteratur- och kulturhistoriker av
Schücks läggning under det att han följt
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
