Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Aspelin, Gunnar, och Turesson, Göte, Vetenskap av i dag, anmäld av Erich Wittenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Nohls och Sprängers banor, han löser
filosofien ur dess förstelnande isolering, uppvisar
dess grundinnehåll av världsåskådning och slår
därmed en brygga mellan vetenskap och
kulturliv.
Harald Elovson ger i sin skildring av den
moderna litteraturvetenskapens metoder en
gedigen översikt över dess utveckling under
adertonhundra- och nittonhundratalen.
Litteraturvetenskapen stod, som Elovson visar, länge
under inflytande av positivismen, vilken
uppfattar det rika litterära livet endast som en
produkt av miljön i vidsträcktaste bemärkelse.
Litteraturvetenskapen blir till psykologi. Varje
konstverk beror av sin tid, vars sätt att tänka
och känna det troget återspeglar. Sainte-Beuve,
Taine och Brunetière äro de mest betydande
representanterna för denna ståndpunkt. Först
med Diltheys grundläggande arbete ”Das
Er-lebnis und die Dichtung”, 1905, tränger den
insikten igenom, att upplevelsen bakom ett
konstverk bestämmer själva dess väsen. Denna
upplevelse är för Dilthey en personlig
upplevelse, upplevelsen av en idé, en
känslostämning, en hj ärteerfarenhet. Diltheys uppfattning
blir rikt fruktbärande: i hans spår vandra sådana
den moderna litteraturforskningens mästare
som Walzel, Rudolf Unger, Gundolf och Cysarz.
Den analytiska litteraturhistorien, som
upplöser konstverket i dess enskilda beståndsdelar
och vill helt förklara det utifrån en viss bestämd
tidsmiljö, ersättes av den syntetiska tolkningen.
Denna fattar diktningen som ett helt,
uppspårar sambandet mellan konstnären och
konstverket och gör litteraturhistorien till en gren
av idéhistorien. Denna ståndpunkt segrar också
utanför Tyskland, framför allt i Frankrike. Hur
värdefulla de av Elovson anförda
synpunkterna än äro och hur övertygande hans
exempel än verka, så förbiser han dock, att det
i fråga om den gamla och den nya riktningen
inom litteraturforskningen icke rör sig om en
gradskillnad utan om två till sitt väsen
motsatta betraktelsesätt. Ty liksom filosofien har
litteraturhistorien övergivit positivismen och
genomfört ett helt egenartat, för en
”Geistes-wissenschaft” lämpat uppfattningssätt.
I en glänsande uppsats över konsthistoriens
metoder visar Cornell, hur nära denna
vetenskap är förbunden med de övriga humanistiska
disciplinerna, och ger samtidigt en åskådlig,
övertygande skildring av dess utveckling från
Riegl och Wölfflin fram till Müller-Freienfels
och Strzygowski.
Lönnroths bidrag om den moderna
historievetenskapen rör sig om ett djupt betydelsefullt
problem: den historiska objektiviteten. Strängt
sakligt skildrar Lönnroth den moderna
historieforskningens utvecklingsgång från Ranke fram
till bolsjevismens och nationalsocialismens
historiska uppfattningar och betonar med
vägande argument nödvändigheten av att
gentemot de revolutionära historiska åskådningarna
i Ryssland och Tyskland återknyta till de stolta
traditioner som den kritiska historieforskningen
skapat under adertonhundratalet — en maning
som i dag mer än någonsin borde behj ärtas!
Tingstens uppsats om statsvetenskapliga
arbetsuppgifter saknar helt metodisk klarhet.
Efter en synnerligen flyktig och ytlig
rundvandring i de senaste årtusendenas
statsfilosofi från Platon och Aristoteles till våra dagar
når Tingsten slutligen fram till den nutida
amerikanska sociologien, vilken enligt hans
åsikt genom sin empiriska,
kvantitativt-statis-tiska undersökningsmetod ger även
statsvetenskapen värdefulla fingervisningar för
framtiden.
De övriga uppsatserna om metoder och
strömningar inom nutida psykologi (av John
Elmgren), om språkvetenskapen (av Hjalmar
Frisk) och om konjunktur forskningen (av
Johan Åkerman) behandla med större eller
mindre metodisk klarhet rena specialproblem,
som tillhöra den trängre fackvärlden.
Föreliggande verk är självt ett bidrag till
vetenskapens kris i nutiden, och däri ligger
dess huvudsakliga betydelse. Krisen består just
däri att vetenskapen saknar en klar, fast och
sträng metodik. Ätt det förhåller sig så visar
just detta verk. Visserligen skiljer det — med
rätta — de humanistiska disciplinerna från de
naturvetenskapliga, men i hela boken saknar
man fullständigt en principiell utredning av
vari skillnaden mellan deras metoder
egentligen ligger. I själva verket har detta ej alltid
stått klart för de enskilda författarna, vilket
framgår av de olika bidragen i samlingens
humanistiska del. Avsikten med bokens
publicering, att giva läsaren ”en helhetsbild av
arbetet i vetenskapens verkstäder”, har
följaktligen icke fullständigt kunnat förverkligas.
Lika nödvändigt som det ju säkerligen varit
att träffa ett urval i fråga om de
vetenskaps
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
