Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Mjöberg, Josua, Studier i språkets konst; Danell, G., och Lekman, J., Modersmålsundervisningen i den egentliga folkskolan; Pipping, Rolf, Språk och stil, anmälda av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
särskilt eftertryck nödvändigheten av en
fortsatt språkutveckling, präglad och befrämj ad av
de enskildas skiftande uttrycksbehov. ”Ur
spänningen mellan dessa motsatta krafter framgår
förnyelsen, livet”, skriver Mj Öberg.
Formuleringen är välfunnen. Synnerligen
klarläggande är även Mj Öbergs analys av de
faktorer, som driver fram språkets förändring.
Han understryker skolans insats samt diverse
praktiska hänsyn. Hans resonemang är ägnat
att skapa tolerans inför goda språkliga
nybildningar i fråga om ordval, grammatik och
syntax. De nyheter, som Mj Öberg särskilt
nämner som berättigade och som enligt hans
uppfattning inte bör hejdas i kraft av någon
tvivelaktig ”norm”, är bortläggandet av
verbens pluralformer. ”Det finns icke längre något
tvivel”, skriver Mj Öberg, ”om att nyheten efter
några årtiondens förlopp kommer att ha blivit
fast bruk, även i den s. k. normalprosan.”
*
Går man från Josua Mj Öbergs fina
utredning av begreppen språkbruk och språknorm
till den av rektor Gideon Danell skrivna
inledningen i verket ”Modersmålsundervisningen
i den egentliga folkskolan”, frapperas man av
skilj aktigheten mellan de båda språkforskarnas
sätt att se. Rektor Danells inledande essay
berör åtskilliga språkhistoriska problem, som
onekligen har betydelse för en riktig insikt av
förhållandet mellan talspråk och skriftspråk.
Detta sistnämnda förhållande är det egentliga
ämnet för utredningen.
Rektor Danell har först och främst velat
visa, att de särskilt bland folkskollärare
omfattade önskemålen om en skriftspråksreform
inte kaii motiveras med de argument, som
vanligen anförs till stöd för denna. Byggande
särskilt på den uppfattning av förhållandet
mellan talspråk och skriftspråk, som allmänt
omfattades av våra nordister för några
årtionden sen, hävdar man ju, att talspråket är
”ett språk i första hand”, skriftspråket ”ett
språk i ändra hand”. Med stöd av nyare
forskningar uppvisar nu rektor Danell, att vårt
skriftspråk visserligen kan betraktas som ett
språk i andra hand, såtillvida som det en gång
i tiden bildades efter mönster av olika svenska
dialekter, särskilt mälardalsdialekter.
Emellertid har skriftspråket i sin tur starkt bidragit
till att ett ”rikstalspråk” har vuxit fram, och
detta sistnämnda språk håller som bekant nu
som bäst på att ta kål på de ännu kvarlevande
dialekterna. Rikstalspråket skulle sålunda ur
en viss synvinkel kunna betecknas som ”ett
språk i tredje hand”.
Denna syn på saken föranleder Danell att
starkt understryka alla principiella
skiljaktigheter mellan talspråk och skriftspråk. Det
förra, skriver Danell, är ett stundens barn,
medan det sistnämnda även berör framtiden,
kanske en mycket avlägsen framtid. Talspråket
har helt andra uppgifter än skriftspråket, och
det är meningslöst att härvidlag försöka
genomdriva en ”likriktning”. — Anklagelsen för att
vilja genomföra en likriktning utslungas mot
folkskollärarna, som genom att i sin
undervisning kasta pluraländelserna och andra
stavelsen i ”taga”, ”giva” och så vidare anses ha
gjort sig saker till sagda brott.
Det är verkligen svårt att tänka sig en mera
renodlat orättvis och ogrundad beskyllning.
Såvitt mitt enkla lekmannaförstånd förslår, är
det rektor Danell, som uppträder som
likrik-tare, då han i sitt nu publicerade verk vill
förmå våra folkskollärare att sätta bock i
kanten, så snart någon av eleverna skulle råka
glömma pluralisändelsen. Alla vi, som redan
under skoltiden vämjdes vid hela den tunga
barlasten av döda, obehövliga ändelser och
som under friare förhållanden har skyndat att
kasta bråten överbord — det är vi, som har
varit utsatta för likriktningssträvanden. Vi
drömmer inte om att tvinga rektor Danell att
skriva som vi. Men vi förbehåller oss att fritt
få verka för bortarbetandet av vad Esaias
Tegnér d. y. kallade ”praktiskt otjänliga
gram-matiska egenheter”.
Verbens pluralformer är därvidlag
ingalunda den enda egenhet, som förtjänar
uppmärksamhet. Rektor Danell betonar med all
rätt, att vrakandet av verbens pluralformer för
konsekvensens skull bör efterföljas av andra,
parallella åtgärder — främst utsättandet av
hjälpverbet i bisatser.
Man inser inte, hur rektor Danell från sina
premisser kan komma fram till sitt stränga
veto mot pluraländelsernas bortläggande. Hans
intressanta språkhistoriska utredning visar, att
några av dem som i vår tid ivrar för en
skriftspråksreform, har byggt på en felaktig
uppfattning av förhållandet mellan talspråk och
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 24 12:48:08 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-4/0084.html
