Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Mjöberg, Josua, Studier i språkets konst; Danell, G., och Lekman, J., Modersmålsundervisningen i den egentliga folkskolan; Pipping, Rolf, Språk och stil, anmälda av Åke Thulstrup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
skriftspråk. Men en skriftspråksreform kan ju
vara önskvärd av andra skäl. Det kan till
exempel vara ett stort önskemål, att tal- och
skriftspråk inte får driva alltför långt ifrån
varandra. Språkhistorien visar, att sådant kan
föra till mycket beklagliga konsekvenser. Först
och främst kommer därmed de breda
massornas förvärv av bildning att försvåras. Det
är därför naturligt, att våra folkskollärare i vår
tid går i täten för kravet på en förnuftig
skriftspråksreform.
Rektor Danell betonar gång på gång, att det
är ”författarna” i vid bemärkelse, som har att
visa språkutvecklingen vägen. Det är då att
märka, att en stor majoritet bland våra yngre
skönlitterära författare har lagt bort
pluralis-ändelserna.
De som i våra dagar kämpar för en
skriftspråksreform torde i regel ha klart för sig,
att skriftspråket med nödvändighet måste vara
konservativt, eftersom det tjänar att förena
nutid med det förgångna. Men det är omöjligt
att inse, hur de i och för sig ingalunda
genomgripande skriftspråksreformer, som nu står på
dagordningen, kan få den verkan, ”att de nya
generationerna i stort sett skulle bli uteslutna
från delaktighet i hela den hittills producerade
svenska litteraturen” (Danell). Josua MjÖberg
bemöter mycket träffande denna invändning
i sitt ovannämnda arbete. Denna invändning,
skriver han på sid. 194, ”kan icke väga tungt”:
”Olikheten försvårar knappast förståendet av
äldre språkskick.” Man kan tillägga, att
engelsmännen med lätthet läser sin Shakespeare,
trots att dennes text innehåller flera
verbböjningar, som senare har fallit bort ur
skriftspråket.
*
Den finländske nordisten, Äbo akademis
rektor, professor Rolf Pipping har i sitt
arbete ”Språk och stil” tagit ställning till
frågorna om språkutveckling och språkriktighet.
Han deklarerar därvid en utpräglat
konservativ uppfattning. Även om Pippings arbete
gäller, att det endast till en del behandlar de
frågor, som här har ställts under debatt.
Sådana problem som ”modersmålets värde”,
”bildning och språk” och ”de klassiska språken
i skolan” granskas med den säkerhet och finess,
som endast ett mycket djupgående studium
i förening med en utpräglad begåvning för
språkfrågor kan ge. Mycket av vad Pipping
skriver om konversationens konst är av den
art, att det förtjänar beaktande långt utanför
de i egentlig mening språkintresserade kretsar,
till vilka verket i övrigt vänder sig. A
Den konservatism, som författareiT lägger
i dagen vid betraktandet av
språkriktighets-och språkutvecklingsfrågor, bottnar liksom
många olika slags konservatism i fasthållandet
vid traditionen som ett betydande värde,
i oviljan mot allt som kan tänkas skada
sambandet mellan det förgångna och det
kommande. Pipping har många utmärkta, klassiskt
fulländade formuleringar för modersmålets
värde för var och en som älskar sitt lands
kultur och historia, och han understryker
starkt vårt ansvar för den kostbara gåva, som
våra förfäder har skänkt oss i vårt språk.
Denna konservatism är berättigad och
be-aktansvärd, utom i de fall, då den rider spärr
mot en sund utvecklings naturliga krav.
Pipping förkastar tanken på övergång från
formen ”vi gingo” till formen ”vi gick” bland
annat av det skälet, att den nya formen inte
bringar ”något nytt innehåll till uttryck”.
Denna synpunkt på språkutvecklingen
överraskar hos en språkman. Bedömer professor
Pipping franskans utveckling ur latinet på
samma sätt? Då måste man ju säga, att de
latinska verbformernas utveckling till franska
former (habeo > j’ai och så vidare) inte heller
har bragt något nytt innehåll till uttryck och
att övergången alltså måste betraktas som
onödig. Vad det rör sig om är väl, vilken form
som för närvarande är den riktiga — ”gingo”
eller ”gick”. ”Satsen att man skall skriva som
man talar är endast ett förfluget påhitt” — men
vem har sagt någonting så dumt? Vad det
nu gäller är dels att befria vårt skiHtspråk
från onödiga, tunga ändelser, som i många
hundra år har utgjort en död tyngd över vårt
språk, dels en del andra smärre förändringar,
främst hj älpverbets utsättande i bisatser. ”Men”,
fortsätter Pipping, ”det vore också förfelat att
vända på satsen och säga, att man skall tala
som man skriver.” Men det är just så en
mycket stor del av det svenska folket ser dessa
frågor. Om man går i riksdagen skall man
finna, att gott och väl nio talare på tio
begagnar de arkaiska, för århundraden sen
ur talspråket utrensade pluralisändelsema.
Folk har tydligen för sig, att man åtminstone
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 24 12:48:08 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1941-4/0085.html
