Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Holmsen, Sverre, Vit vilde; Idriess, Ion L., Trummorna på Mer; Gruber, Ruth, Resan till Igarka, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
nen och trängt in i övärldens historia. Hans
bok har också fått ett icke obetydligt
etnografiskt och antropologiskt intresse.
För en människoålder tillbaka, just när de
vitas fartyg på allvar började tränga fram
genom arkipelagen för att söka pärlemor och
andra dyrbarheter, bestod ännu huvudjägarnas
ursprungliga statsskick och sedvänjor. Det var
en kombinerad präst- och militärstat som
uppehölls med magi och obeveklig terror.
Bomai-malukulten, som så småningom segrat över
den sexuella waiatkulten, var en sannskyldig
dödsreligion, i vilken mumier och dödskallar
spelade en viktig roll. Att erövra huvuden var
individens högsta ära och statskollektivets så
att säga metafysiska mål; dödskallar var även
den förnämsta handelsvaran inom övärlden
och för en enda skalle kunde man få en
full-rustad kanot. Detta vilt krigiska folk, som på
samma gång var skickligt i hantverk och
trädgårdsodling, regerades av prästhövdingar, som
uppehöll sin oinskränkta makt genom en
mystisk förmåga att telepatiskt meddela sig med
varandra och skaffa sig vetskap om avlägsna
tilldragelser.
Om detta med magi skickligt uppehållna
våldsvälde, som erbjuder många slående
paralleller till vissa atavistiska tendenser i dagens
Europa, vet författaren att berätta med
storartad inlevelse och detaljkännedom. Däremot
är själva romanhandlingen av föga intresse:
en trasslig historia om ett par skeppsbrutna
vita som blivit upptagna bland de infödda,
emedan de anses vara avlidna anhörigas
återkomna andar, och möts i ett rasbetingat
kärleksförhållande innan de slutligen tar sig bort
därifrån. Hjältens kulturella och sexuella
ras-medvetenhet är ganska orimlig vid sidan om
hans fruktade krigaregenskaper och i övrigt
solida primitivitet. Idriess är ingen psykolog
och hans berättelse är i dessa stycken styv som
en stärkskjorta av romanschabloner och
koloniala komplex. Artistiskt rör han sig på
ord-måleriets allmänning, men nedlägger en
våldsam frenesi i de många stridsscenema, frossar
i tablåer av barbarisk prakt och fasa. Det
lätt pekoralistiska försvinner därigenom ofta
i det vilt grandiosa. Och i allt det blod- och
färgdrypande finns klara detaljer: en
brinnande pil som tänder ett kvinnohår till en
fackla, en vilsekommen Kristusstaty av silver
i en vulkangrotta, en danserska med levande
fjärilar fladdrande i håret. Romanformen
verkar emellertid alltför mycket populär
kompromiss; man skulle velat ha å ena sidan en rent
dokumentarisk framställning, å andra sidan en
fri poetisk fantasi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
