Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg Svensson: Till minnet av Karl Otto Bonnier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL MINNET AV KARL OTTO BONNIER
de verkligen på nytt något bra och detta också
var hans mening så tvekade han aldrig ett
ögonblick att deklarera det och engagera sig
därefter. Han hade modet att tycka olika mot
vad andra tyckte, och det slutade i allmänhet
med att de andra tyckte som han. I de
ohjälpliga fallen var han en god människa som utan
anspråk och åthävor hjälpte i det tysta inte
bara med pengar utan också med sympati ur
sitt varma hjärta.
Det var Karl Otto Bonnier som räddade
Strindberg åt det bonnierska förlaget, när
fadern Albert Bonnier ledsnat på den
besvärlige författaren. Sonens insats den gången var
betingad av beundran för Strindbergs geni och
klok beräkning av vilken tillgång Strindberg
kunde bli för förlaget. Det var Karl Otto
Bonniers mogenhetsprov som förläggare, och
i fortsättningen fick han många tillfällen att
lägga i dagen samma förmåga att för den goda
sakens skull sätta sig över personliga
otrevligheter och dämpa en rättmätig vrede. Ingen
som hade den minsta personliga beröring med
honom kunde betvivla att denna
självbehärskning djupast bottnade i någonting annat än
ödmjukhet inför konsten och generositet mot
de olikartade, mot ”genus irritabile vatum”.
Härvid hade han hjälp av sitt galliskt klara och
smidiga förstånd, sin humor och sin muntra
ironi. Hade han haft en annan läggning hade
han förvisso särskilt under de senare åren haft
möjligheter att gräva ned sig i bitterhet och
grämelse. Otacksamhet och förtal blev ofta
lönen för vad han gjort för människor.
Masspsykosens offer vände sitt raseri mot honom.
Men Karl Otto Bonnier lät sig inte brytas ned,
därtill var han för upplyst, för sund och för
människovänlig. Han led svårt av dessa
oförrätter och än svårare av att se hur mörkret
sänkte sig över världen. Men den goda glansen
i ynglingablicken, det friska löjet och den
glada framstegstron i hans hjärta — de dogo
inte. Det är så vi skola minnas honom när
han nu är borta — en rask gråhårsyngling
nyfiket spejande efter det nya och bättre som
alltid kommer om man bara väntar.
Georg Svensson
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
