Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - T. S. Eliot: East Coker. Svensk tolkning av Gunnar Ekelöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T, S. ELIOT
III
0 mörker mörker mörker. Alla går de mot mörker,
de tomma stjämemellanrummen, de tomma går mot det tomma:
fältherrar, penningkrämare, stora skriftställare,
frikostiga mecenater, statsmän och härskare,
utmärkta ämbetsmän, presidenter i många styrelser,
industrilorder och småföretagare, alla mot mörker
och mörka Solen och Månen och Almanach de Gotha
och börsnoteringslistan och taxeringskalendern,
kallnad är innebörden och förlorad handlingskraften.
Och vi går med dem, alla, mot en tyst begravning,
ingens begravning, ty det finns ingen att jorda.
Jag sade till min själ, var stilla och låt mörker komma över dig,
det mörker som skall bli av Gud. Som på teatern,
när rampen släcks och det blir scenförändring
med grottlikt buller av kulisser, mörker törnande mot mörker,
och vi vet att träd och kullar, allt det fjärran sceneriet
och den stolta, imponerande fasaden rullas bort —
eller som när ett undergroundtåg blir stående på linjen, väntande i tunneln
och samtalssorlet stiger för att sakta ebba ut i tystnad
och man ser tanketomhet djupna bakom varje anletsdrag
med inget annat efter sig än ökad skräck för tanketomhet;
eller som i ett eterrus då själen vet och ändå vet av ingenting —
Jag sade till min själ, var stilla, vänta i hopplös väntan,
hopp vore fåfängt hopp; vänta i kärlekslös väntan
ty kärlek vore fåvitsk kärlek; återstår tron
men tro och hopp och kärlek är alla i samma väntan.
Vänta i tanketom väntan, du är inte beredd för tankar:
så blir av mörkret ljus, av dödsstillheten dans.
Rinnande bäckars viskning, blixt från vinterhimmel,
undangömd vildtimjan och rödaste smultron,
klingande skratt i trädgården, hänryckningsekon,
inte förlorade men pockande och pekande
på födslokamp och dödskamp.
Ni må säga att
jag upprepar vad jag har sagt förut. Jag upprepar.
Måste jag upprepa? Om ni vill komma dit,
till stället där ni är, från stället där ni inte är,
måste ni gå en väg där ingenting är hänryckning.
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
