Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eva Berg: Det som inte finns. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVA BERG
DET SOM INTE FINNS
Till slut nalkas varje kväll för millioner
ensamma barn den ödesdigra stund då ljuset
måste släckas. Mörkret breder ut sig i rummet,
svart och luddigt och hotfullt. Över den
klibbigt kalla korkmattan flyr nakna fötter bort
till sängen och barnet kryper huttrande ihop
under täcket med uppdragna knän, långt, långt
ner så att ingenting blir blottat för angrepp
utifrån. Det är säkrast att kontrollera att inte
någon hårslinga sticker fram. Fotterna känns
stela och blodlösa av köld, det dröjer länge
innan de tinat upp och blivit varma.
Men inte ens så blir det tryggt. Fast det är
mörkt under filtarna och ögonen hårt slutna,
börjar ett seende bakom ögonlocken, inne i
huvudet. Det är lika tydligt som den vanliga
synen, dagens ofarliga seende, men ändå helt
annorlunda. Nattsynerna går inte att beskriva
klart, inga ord täcker dem. De hör inte ihop
med dagen, dess liv och dess språk. De lyder
inga lagar, de äger en egen vilja, och den
viljan är ond och farlig. Man kan inte vända
bort blicken från dem, inte avgöra vad man
vill se eller inte se. Försvarslös måste man
skåda, uppleva och med hela sin varelse
förnimma allt som rullas upp, ibland långsamt
och med grym precision, ibland hastigt
framvällande i hemsk prakt och blixtsnabba
kalejdoskopväxlingar, som kommer åskådaren att
hisna och bäva.
En del av synerna känner man igen, de är
ofta återkommande och alltid desamma i varje
detalj. Då vet man på förhand vad som väntar,
och skräcken blir större därför att den är
välbekant och ofrånkomlig. Just innan man måste
dö av ångest sprängs alltsammans sönder i en
explosion av blödande och skrikande färger —
och därefter börjar det på nytt, om och om
igen, tills sömnen äntligen kommer.
Denna kväll såg hon Avgrunden. Den hörde
till de välkända och återkommande synerna.
En röd gruva öppnades, vidgades och blev
bottenlös med brandgula lågor i djupet. Det
var som att titta ner i ett jättestort,
inflammerat svalg. Längst nere låg Helvetet. På
avsatser under varandra längs sidorna vilade
orörliga djur, ärggröna och gredelina kräldjur
av olika slag och okänd art. Ett av dem fick
plötsligt liv, det lösgjorde sig från sin avsats
och seglade obevekligt uppåt, växte och
förtydligades för att åskådaren skulle kunna studera
det närmare.
Barnet under täcket kände hjärtat bulta
smärtsamt, andlöst väntade hon på vad hon
inte ville, inte vågade se. Nu — nu var
vidundret framme. Det vilade i luften alldeles
under ögonen, den röda bakgrunden skimrade
omkring det. Alla detaljer framträdde: den
gröna, slemmiga bläckfiskkroppen med
slingrande sugarmar och de ondskefulla döda
mänskoögonen som stelt stirrade ut från
huvudet. Långsamt vältrade kroppen runt så att den
gulvita undersidan kom uppåt; mitt på den
grinade en trekantig käft som på en rocka.
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
